Judehatet i Egypten, en ny förklaring

Israel har sedan 1979 ett fredsavtal med Egypten. Samtidigt är spridningen av hatiska budskap mot judar virulent. Många förklaringar har givits. Här är en med bakgrund i spelteorin som hävdar att Egypten förlorar stort ekonomiskt på att stävja företeelsen.

Kort bakgrund

Den 9 november 1977 förklarade Sadat i det egyptiska parlamentet att han var beredd att förhandla om ett fredsavtal med Israel och att han var beredd att själv resa till Israel för att göra det möjligt. Den 19 november kom Sadat till Jerusalem där han inför det samlade Knesset erbjöd sig att inleda fredsförhandlingar. Fredsavtalet mellan Israel och Egypten skrevs under den 26 mars 1979. Sadats separatfred med Israel var dock impopulär bland egyptierna och han mördades av islamister 1981.

Den som vill läsa avtalet i sin helhet kan göra det här. Det viktiga för förståelsen av nedanstående tankar är att freden allt sedan dess har kategoriserats som en kall fred. Endast de delar av avtalet som handlar just den militära delen, gränsöverenskommelser osv, har uppfyllts. Avtalet innehöll dock också olika mekanismer för ”förbrödring”.

Diktaturer

De allra flesta diktaturer lever på fåtalets stöd och Anwar Sadat var en diktator. Så fredsavtal eller inte fredsavtal. För att kunna sitta kvar vid makten behövde Sadat, som alla diktatorer, se till att hålla sina mest essentiella supportrar både ekonomiskt och materiellt tillfredsställda. Med mest essentiella supportrar menar jag de människor, fåtalet, som är ser till att diktatorn håller sig kvar vid makten. Det är de som, enligt spelteoretisk teori, i första hand måste betalas.

Inte minst gäller det militären och säkerhetsapparaten. För en diktator tillhör dessa, liksom makten över kassakistan, de nödvändigaste av alla samhällsfunktioner. Att behålla lojaliteten hos militärens och säkerhetsapparatens folk är en primär nödvändighet för diktatorns överlevnad. Deras uppgift är att förtrycka (röva, fängsla, tortera, lemlästa och vid behov döda) riktiga eller framfantiserade rivaler samt att hindra befolkningen i övrigt från att resa sig mot regimen. För att göra det skitjobbet vill de här människorna givetvis bli rikligt belönande.

USA:s bistånd

Att ett fredsavtal skulle bli mäkta impopulärt på hemmaplan men också i arabvärlden i stort visste de tre parterna, Israel, Egypten och USA, redan vid förhandlingarna. I arabvärlden sågs freden som ett dolkhugg i ryggen och fick till följd att Egypten under lång tid frystes ute från den arabiska gemenskapen. I Egypten självt var redan då och och är fortfarande, freden och fredsavtalet mycket kontroversiellt. T ex lovade det Muslimska Brödraskapet i valrörelsen efter den felaktigt benända arabiska våren, att säga upp eller i alla fall omförhandla fredsavtalet.

Att freden med Israel var så mäkta impopulär i Egypten gjorde förstås att hotet mot Sadat personligen och mot hans maktposition ökade. Enligt ovanstående logik ledde det i sin tur till att prislappen för att hålla sig kvar vid makten gick upp. Inte minst för att också de faktiska kostnaderna att hålla sig vid makten ökade.

I fredsavtalet ingick därför redan från början ett avsevärt militärt och ekonomiskt bistånd. USA betalade alltså för fredsavtalet men också för att få prioritet genom för sina fartyg genom Suezkanalen. Diagrammet visar hur det ekonomiska biståndet har sett ut.

US Assistance to Egypt, 1946-2011

Ref: Aid to Egypt by the Numbers

Kall fred fyllt av judehatprat

Som jag anfört ovan blev det en s k kall fred. Egypten bröt mot de flesta av avtalets intentioner om att skapa goda förhållanden mellan grannarna. De mjuka frågorna, de om t ex handel, kulturella utbyten m m kom aldrig att förverkligas.

Men ännu en sak måste beaktas. I Egypten spreds och sprids det omfattande judehat/antisemitism. Agitation och uppvigling mot judar för att de är judar pågår bl a i massmedier, statliga såväl som privata, i böcker, tidskrifter och genom olika brandtal vid olika former av möten liksom via Internet. Hatpratet framförs av egyptiska politiska och religiösa ledare samt auktoritativa egyptiska intellektuella. Inte alla. Men tillräckligt många.

Under den stora högtiden Ramadan, sänds vissa år, som familjeunderhållning, höggradigt judehatiska/antisemitiska filmer/TV-serier. Handlingarna kan vara inspirerade av radikala tolkningar av islams urkunder, av den förment autentiska höggradig judehatiska Sion Vises Protokoll som påstås ge en sann bild av juden, av gammalt europeiskt kyrkligt judehat, av nazistisk propaganda, av historierevisionism om Förintelsen och av nya mer moderna lögner skapade med syfte smäda judar.

Detta pågår utan att någon av Egyptens regeringar har försökt att stoppa varken agitatorer eller det hatiska buskapet. Frågan är varför?

Judeförföljelser i MENA

Läsaren förmodas vara insatt i grundläggande förståelse om och spridning av judehat. Spridning av judehat och förföljelse av judar har pågått i ca. 2500 och fortsätter i vår tid. Vid varje tid och plats som judar förföljs sker det men något undantag av som det då tycks rationella men i verkligheten inbillade skäl.

Utan att här närmare gå in på orsaker och förhållanden hävdar jag med stöd av sammanställd forskning, att framför allt judar (i lägre grad också kristna m fl) vid varje tidpunkt sedan ca 1400 år har förföljts i MENA-området (Mellanöstern och Nordafrika dvs. från Iran till Tunisien) liksom under muslimskt styre i Europa samt att denna förföljelse fortfarande pågår. Dessutom hävdar jag att både judar och icke judar av olika skäl har ägnat sig åt att försköna judarnas levnadsförhållanden i de dessa länder.

Att spridning av hatbudskap om judar pågår även i Egypten borde alltså inte överaska oss om det inte vore för fredsavtalet intention om aktivt arbete med förbrödring.

Varför bryr sig då inte de Egyptiska regimerna? Varför bekämpar de inte judehatet och varför verkar avtalets ”förbrödrande” intentioner inte gå i uppfyllelse? Att man kan ta i med hårdhandskarna om man skulle ha velat har man visat vid olika tillfällen, liksom fortfarande då man återigen bekämpar t ex det Muslimska brödraskapet.

Ett spelteoretiskt svar

Kanske svaret på frågan är så enkelt att vi har missat det i alla dessa år. Enligt ett framfört spelteoretiskt scenario (1) skulle bekämpningen av judehatet kunna komma att innebära ett minskat ekonomiskt bistånd från USA. Att man från början fick biståndet var ju för att ”ersätta” motståndarna för sin acceptans trots sin motvilja och att fortsätta att stödja Sadat-regimen. Om judefientligheten i Egypten skulle utvecklas från att ses om något positivt till att ses som något negativt, skulle Egyptens befolkning sakta men säkert bli allt mindre judefientlig. Därmed skulle också freden bli allt mindre ifrågasatt. Situationen skulle på sikt kunna normaliseras. Och i så fall upphör skälen till USA-biståndet.

Enligt det här synsättet skulle det alltså i Egypten, ur makthavarnas perspektiv, finnas ett direkt ekonomiskt incitament till att hålla uppe den hatiska stämningen mot judar och att, i alla fall i det dolda, medverka till att så sker. Agitation och spridning av judehat skulle alltså inte bara hållas igång sig självt. Den skulle också upprätthållas av rent ekonomiska skäl. Det visar sig vara direkt lönsamt att verka för ett omfattande samhälleligt judehat.

Utvidning

Med detta som tankemodell bör nog vi alla fundera över hur det ser ut hos andra Israel närliggande regimer, kända för omfattande spridning av hat mot judar. Inte minst gäller de två palestinaarabiska regimer som inte någon av dem skulle överleva utan omfattande ekonomiskt bistånd.

Till detta får vi återkomma.

(1) The Dictator’s Handbook: Why Bad Behavior is Almost Always Good Politics, Mesquita, Smith (2011)