Skandalen, dess mekanismer och dess destruktiva konsekvenser

[Uppdatering 140119: Tillägg om skandalers smittsamma karaktär och hur den utnyttjas]

”Vår historia” är berättelsen om människans otillfredsställbara habegär och som konsekvens berättelsen om de ständigt återkommande konflikterna. Inte sällan för konflikterna med sig monstruös utövning av våld. Men Vår historia  är också berättelsen om hur vi som mänsklighet tappert har försökt att uppfinna olika metoder för att förhindra oss från att skapa dessa återkommande, ibland till och med civilisationsutraderande, våldsspiraler.  Att vi inte ännu har lyckats, i alla fall inte under de ca 6 000 åren av dominerande patriarkat, är ett faktum som är svårt att stå ut med. Vår historia bär, ibland något beslöjat, berättelsen om vad som hände. Men berättelsen går sällan så djupt att den försöker att förklara varför det som hände alls kunde hända. 

I den här artikeln tänkte jag ta upp ta en av mänsklighetens allra farligaste språkliga uppfinningar, så vanlig i vårt ”civiliserade” samhälle att vi knappt lägger märke till att den finns där: SKANDALEN. Våra massmedier skapar nya skandaler och underhåller gamla så att de inte glöms bort. Skandaler är så lönsamma att till och med bantningsmetoder finns med på listan över regelbundet återkommande ämnen. Även det politiska spelet drivs till stor del genom att ett parti försöker att skandalisera ett annat.

Som regelbunden massmediekonsument är de flesta av oss åskådare till uppskattningsvis några skandaler i veckan och oftare än vi tror gör vi oss till en medaktör. Utan att tänka på det blir vi inblandade genom att vi efter moraliska överväganden tar parti för antingen skandalstartaren eller den skandaliserade. Man behöver bara följa twitterflödet någon timme för att se skandaliseringsförsöken på löpande band. Men låt oss ta det lite mer grundligt.

Skandalen

Skandal kommer från grekiskan och översätts bl a med giller, fälla, anstöt, förargelse-klippa (bibl. ”en sten som de snavar på och en klippa som de stöter emot”). Bildligt talat kan man se skandalen som en avsiktligt ditställd stötesten. En part skandaliserar en annan för att hindra att den senare från att fortsätta som tidigare. Det är ett försök att tvinga bort den andre från dennes fortsatta livs- eller handlingsväg.

Själva stötestenen består antingen i att en part offentliggör (avslöjar) en annan parts dolda delaktighet i ett klandervärt skeende eller i att en part offentliggör någon klandervärd dold egenskap hos den skandaliserade parten. För att skandaliseringen ska fungera måste avslöjandet bryta mot det för tillfället kulturellt tolererbara, ibland ett tabu. Brottet mot det kulturellt tolererbara är vad som gör tillskrivningen både klandervärd och skamlig med skuldbeläggning som följd. Att offentliggöra ett sådant brott mot det kulturellt tolererbara gör man givetvis för att genera sitt offer.

Kan anklagelserna inte tillbakavisas kommer omgivningen, om brottet mot de kulturellt accepterade tankestrukturerna är tillräckligt stort, att gå på anstiftarens linje och kräva beteendeförändringar, botgöring och ibland bestraffning. Dessa krav verkar som den tvingande stötesten, det tvingande hinder, som ju var skandaliseringens ursprungliga avsikt att uppnå.

Att hämnas genom att vedergälla med ett motriktat skandaliseringsförsök är en ofta använd metod för att att frigöra sig från detta hinder. Vi minns talesättet ”att ge igen med samma mynt”. Den skandaliserade hoppas förstås att när angriparen får en egen skandal att tampas med, kommer skandaliseringen av en själv att minska eller i bästa fall helt upphöra. Angriparen, nu själv skandaliserad, måste av samma skäl ge igen men ännu grövre attacker. För att bibehålla effekten av den ursprungliga skandaliseringen måste grövre anklagelser utväxlas. Taktiken tycks alltså lämpa sig väl för ständigt stigande skandalsprialer.

Givetvis kan avslöjanden offentliggöras som försåt för att dölja egna, inte alltid heller kulturellt tolererbara avsikter,  handlingar och egenskaper. (En polis som utbildar om sexuellt våld mot kvinnor visar sig själv vara en sexuell våldsverkare.) Skandalen som konfliktmetod tycks faktiskt bara användas för att just flytta fram skandalstartarens, till det egna habegäret kopplade agenda. Skandalisering kan därför beskrivas som ett habegär som, i ett bedrägligt sken av att tillvarata allmänintresset, för egen räkning utnyttjar de mellanmänskliga begränsningar som sätts av det kulturellt tolererbara.

Men ett offentliggörande av ett avslöjande som gränsar till eller överskridande det kulturellt tolererbara är också smittsamt eftersom det lockar fram människors otillfredsställbara habegär att vinna över en rival och i nästa steg dennes rivaliserande grupp. Syftet med offentliggörandet av påstådda brister hos den man skandaliserar är också att via de kulturella mekanismerna med hjälp av smittsamheten, samla på sig en verkningsfull grupp anhängare. Dessa ska hjälpa till med att ro hem skandalen åt anstiftaren. Anhängarna kan både vara tillskyndande medaktörer som delar anstiftarens öppna eller dolda avsikter men de kan också, i alla fall initialt, vara ovetande och agera i okunnighet om den egentliga avsikten. Styrda som de är av hårt hållna kulturella tankemönster och det mycket starka behovet av att känna delaktighet i en grupp, kan anhängare mot sitt bästa egenintresse och till och med mot bättre vetande, agera i samstämmighet med den samagerande gruppen.

Våldet

Att skandalen är ett sätt att kratta manegen för att ursäkta kommande fysiskt våld tycks uppenbart. Skandalen liknar allt för väl ömsesidigt upptrappade aggressionshandlingar men är ännu begränsade till den språkliga kampscenen. Skandalmakaren fortsätter, i takt med allt mer utvecklad hagalenskap, att driva på rivaliteten genom att elda på skandalen. Allt fler människor dras in i konflikten genom de kulturellt förankrade och därför skenbart rättfärdigade argumenten mot den skandaliserade. Om förutsättningarna är de rätta, kommer den bångstyrige skandaliserade till slut att angripas med fysiskt våld av den framväxande anhängarskaran. Om den skandaliserade med sina anhängare har möjlighet, kommer den att svara fysiskt motvåld. Och så är våldsspiralen igång.

När våldsspiralen väl är igång förvandlar sig människor till ”monster”. Grymhet, mord, lemlästning, våldtäkt, stöld, förvisning, flykt, separation, skändning, hunger och svält liksom förstörelse av människans habitat. Vill det sig illa leder våldsspiralen i slutänden till utradering av en hel civilisation. Med vår ”moderna” arsenal av massförstörelsevapen hotas mänskligheten som sådan. Något sådant skulle aldrig den djurflock, som vi så ofta felaktigt jämför oss med, kunna ställa till med.

Offret

Offer kallas den som utan egen förskyllan förs mot eller utanför den definierade toleransgränsen (blir bestulen, våldtagen, mördad etc.). Offrets storlek och betydelse mäts alltså mot den accepterade versionen av det kulturellt tolererbara.

Varje skandalisering skapas i namn av offer. Det väckta medlidandet är ett sätt att dra till sig anhängare. Redan vid den ursprungliga skandaliseringen finns det således två kulturellt definierade offer: den som skandaliserar och den skandaliserade. När skaran av anhängare ökar, ökar via förknippning antalet offer.

Självreflektionen

Den som skandaliserar någon skandaliserar alltid sig själv. Skandalen är ju skapad för att tillgodose det egna habegäret genom att hindra någon annan från att tillfredsställa sitt. Stöld av mark, hus, ägodelar, pengar, kvinnor, barn, slavar etc. tillhör, i syfte att stävja våldsspiraler, de äldre kulturella förbuden. Att bryta mot dem är en skandal is sig.

Man kan se kulturella idésystem (sociala, politiska, ekonomiska, religiösa och vetenskapliga) som uppsättningar av gränsdragningsregler för det kulturellt tolererbara. Idésystemens anhängare ser sig ofta som dess rättmätiga ägare och förvaltare. Skandaler kommer därför att ofta handla om en rivalitet kring ägande av de egna kulturella gränsdragningsreglerna och angrepp följaktligen om att hindra motståndare till dessa idéer från att införa alternativa system. Istället för att primärt dominera med egendom söker man dominans av sitt idésystem. Hagalenskapen inriktas dock i slutänden ändå på att genom kulturell dominans tillfredsställa de egna otillfredsställbara behoven av materiella tillgångar, tillgångar som också andra åtrår och som ger upphov till nya motriktade skandaliseringsförsök.

Summering

Våra numera nästan dagliga skandaliseringsförsök i offentligheten sätter igång processer inom oss som mänsklighet som vi nog inte alltid är medvetna om. Att skandalisera någon i vänkretsen, i skolan, i föreningslivet, i arbetslivet liksom i massmedier och i sociala medier avsedda att tillfredsställa habegär för att nå fysisk eller ideologisk dominans. Ibland, några gånger per år, utvecklas de till våldsanvändning. Mer sällan leder till användning av grövre och mer omfattande våldsutövning. I sitt logiska slut leder detta beteende till mänsklighetens självdestruktion.

I Norge mördades knappt 80 personer och omfattande skador åstadkoms på infrastruktur. Som anledning angavs en kamp om idéer: ”counterjihad” mot ”etnonatinoalism”. Morden skulle sätta fokus på den skandal Breivik ansåg pågick. Sverige har haft två ministermord samt ett antal mordförsök mot politiker. I varje fall utfördes dåden efter längre en tid av skandalisering mellan idéer relaterade till människans otillfredsställbara habegär.

Att det skulle finnas någon rättfärdigad skandal är osannolikt. Till syven och sist går det inte att tillfredsställa människans habegär med fler mer egendom. Människans girighet tycks inte ha någon gräns.

Inspiratör: René Girard.