Några av mina läsare är kristna. Själv är jag jude. Det som förenar oss här är avståndstagandet från mellanmänsklig förföljelse. För att förstå fenomenet måste vi förstå förföljelsens mekanismer, det urgamla behovet av syndabocken som syftar att till skapa intern enighet, intern gemenskap och intern mening inom gruppen.
Från dagens historiska utblick kan kristna och judar idag gemensamt konstatera att judar sedan kyrkans tillblivelse som institution för ca 1700 år sedan, mycket konkret har ”vänt andra kinden till” men trots det blivit anklagade för att predika inställningen ”öga för öga, tand för tand”. Denna uppenbart irrationella logik tycks mig påfallande men är ändå helt ouppmärksammad.
Historien visar också att judendomens och judars största kritiker, oavsett övertygelse, de facto har blivit de själva säger sig avsky mest, ”öga för öga, tand för tand”. De har själva blivit sin egen bild av den påstådde fasansfulle juden dvs. de har blivit sin vrångbild.
I ett rundbrev tar Göran Larsson, Judisk-kristna relationer, upp en aspekt av hur det har kunnat gå så fel.
Göran Larssons rundbrev april 2014
Rundbrevet inleds först av en mycket fin åminnelse av den avlidne konstnären Bengt Olof Kälde och går sedan över till det ursprungliga perspektivet på Paulus gentemot det perspektiv som ofta framförs av olika kyrkliga skrifter och dito ledarskap.
Larsson skriver bl a om Rom 10:4:
Ett exempel må räcka – översättningen av Rom 10:4: ”Kristus är slutet på lagen” eller ”Kristus är Guds Ords fullbordan”? I ena fallet blir Jesus slutet på judendomen om inte rentav på hela ”Gamla testamentet”. I andra fallet blir han bekräftelsen på Guds Ords löften. Endast den [senare] översättningen gör rättvisa åt grundtexten och det genomgående budskapet i Romarbrevet. Att Bibel 2000, 1917 års översättning, Svenska Folkbibeln och inte så få internationella översättningar går på den förra linjen har präglat kristet antijudiskt tänkande inte bara i Sverige utan i stora delar av den kristna världen. Detta gäller verkligen inte någon liten detalj, för om Kristus är slutet på lagen borde också judendomen upphöra. Sorgligt nog har det också varit en alltför vanlig slutsats i kyrkans historia.
Här är det nog viktigt att fortsätta reflektera också över de mer grundläggande frågorna. Vilka mänskliga mekanismer kunde skapa så sådan felöversättning? Hur kunde en sådan felöversättningen överleva så länge? Varför finns den fortfarande kvar i skrift, varför predikas den än idag? Hur kan den tillåtas att få så ödesdigra konsekvenser i havererade broderliga och systerliga relationer mellan judar och kristna?
Rimligtvis måste vi ärligt också ställa oss frågan, vilka fler sådana misstag som ännu lever kvar och som fortsatt innebär problematiska konfliktytor mellan oss?
Artikeln är ur mitt perspektiv läsvärd och jag hoppas, så här under vår i år gemensamt infallande Pesach och Påsk, att den också ger er dem av er som är teologiskt intresserade, föda för tanke och själ. Både Pesach och Påsk är ju, lite olika formulerat, ett firande av en befrielse.
Mer om Göran Larsson går att läsa på Judisk-kristna relationer.
Danny Kohn 
Det ord (ordet Telos) grekiskan använder som i översättningar ofta angivit som slut eller slutet är inte alls lika definitivt som när man tex menar slutet som i aleph och tav. Telos används på andra ställen i nya testamentet (på 40 ställen) och det är rätt uppenbart att en av ordets andra och mer precisa betydelser är vad det är frågan om här. Nämligen att han (Emmanuel) är målet, att ”Telos här syftar på mål, och uppfyllelse.. uppfyllelsen av Torah, av instruktionen.
Tack för denna väldigt användbara förklaring, Pierre.
Jesus själv säger ju enligt Matteus 5:17 att: ”I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda.”
Min ”girardiska tolkning” är att: Lagen, som tidigare använts för att upprätthålla ordning och fred har fungerat på bekostnad av syndabockar, men Jesus själv Är Lagen, eftersom han är Syndabocken (Gud Son) fullbordar han allt genom sin död så som en syndabock. Från och med nu är det utifrån offret allting (lag och rättvisa) utgår. Judendomen genomgår också, efter förstörelsen av templet, så vitt jag förstått det (men är ej insatt i detaljerna), en stor förändring där fariséerna (de som Jesus kritiserade mest!) spelar en avgörande roll till att forma en ny offerfri (eller?) kult.
Tack Johan!
En not om det du skriver. I allmänt förekommande kristen och sekulär debatt förknippas judendomen ofta med ”lagen” och kristendomen med ”kärleken”. Båda orden har känslomässiga konnotationer vilket får judendomen att framstå som hård och kallhamrad, skapad av en mestadels ond/arg, ständigt straffande och därför obamhärtig gud. Detta till skillnad från kristendomen som framställs som på alla sätt varmhjärtad med ursprunget i en allt igenom kärleksfull gud.
”Lagen” är dock inte alltid den översättning som ortodoxa judar menar är relevant. Många av dem skulle nog säga att Torah istället ska översättas, ungefär med ”vägen” och att mitzvot är anvisade goda livsregler för att livet ska fungera bra för människorna. Själv menar jag som konsekvens att alla de straff det talas om därför ska tolkas som förutsägelser baserade på erfarenhet dvs. mimetisk teori, och inte uppfattas som att Hashem är den straffande aktören.
Har därför med intresse noterat att Girard, som ju gått den antropologiska vägen, tycks göra den här uppdelning med avsevärd högre precision än den som jag beskrivit ovan. I boken ”Battling to the End” förknippar Girard judendomen med det sinnliga (carnal) och kristendomen med det andliga (spiritual). Det tycks mig vara en god analys som ligger bakom de här båda definitionerna och jag känner mig bekväm med dem.
En sak till Johan.
Har tittat efter lite mer och ser att Girards ”I see satan…”, också använder översättningen ”lagen”. Han nämner också någon annanstans att han menar att två G-d är beskrivna i Torah, en arkaisk och en god. Delvis ger jag honom rätt här men vi skiljer oss ungefär som jag har skrivit ovan. I sak tror jag dock ingenting förändras. Vi talar fortfarande om föreskrivna/föreslagna levnadsregler som om man följer dem, leder till att fred dvs. segrar över våldssprialer.
Reblogga detta på Lechaim-To Life : Reflections by Carita Fogde och kommenterade:
Intressant