Teorin om mimetiska begär

(version 29 april 2014)

[ 140429 Har under Mediering, lagt till ett stycke om begärets otillfredsställbarhet]

Redogörelsen nedan eftersträvar att fritt men ändå troget redogöra för den del av den franske antropologen och litteraturvetaren prof. René Girards arbete som han har kallat Generisk antropologi och i vilken det som en central del ingår teorin om Mimetiska begär. Medan teorin om mimetiska begär syftar till att förklara upphov till mellanmänskliga, inte sällan våldsspiraliserande konflikter, syftar den generiska antropologin till att förklara uppkomst och egenskaper av mänskliga religioner och kulturer.

Girard börjar med att konstatera att det inom vetenskapen finns två inriktningar till att närma sig våld. Den första är politisk och filosofisk. De förutsätter båda att människan i grunden är god och tillskriver allt som motsäger detta till olika brister i samhället. Den andra inriktningen är biologisk och konstaterar att i förhållande till djurvärlden, som naturligt är konfliktundvikande, står människan ut som den enda rasen kapabel till verkligt våld. Girard hävdar att båda dessa riktningar är sterila.

Istället föreslår Girard en tredje teori byggd på imitation (härmning/efterliknande) av förebilder. Biologiska fenomen såsom aptit och behov, vilka vi finner hos både människor och djur, måste enligt Girard kontrasteras mot fenomenen begär och passion vilka är exklusivt mänskliga.

Modeller och förebilder

Byggd på Sartres observation om människan som i grunden identitetslös (lack of being), i obegränsat behov av en identitet (being) och därför ständigt identitetssökande (in search of being) menar Girard att människor ständigt letar efter en modell som kan informera henne om mot vad hon ska rikta sina begär dvs. vad hon ska trakta efter (desire).

Att eftertrakta det som kan tillfredsställa våra grundläggande behov för överlevnad, är givetvis en biologisk instinkt. Men enligt Girard tycks människan ha tappat en del av denna funktion varför, också när väl vår överlevnad är säkrad, vi fortfarande har kvar våra begär men utan en instinkt som kan vägleda oss mot vart vi rikta vår strävan efter dem.

För att hitta ”rätt” inriktning på min strävan, skaffar jag mig därför en modell som kan informera mig om detta. Modellen, som tycks mig ha svaren på varåt jag ska rikta min strävan och därför också tycks ha den identitet jag själva saknar, tycks mig därför också jämfört mig själv vara en mer högtstående mänsklig varelse som jag därför gör till min förebild.

Modellen, förebilden visar mig mer genom sitt handlande och varande än med sina ord, vad jag ska trakta efter, typiskt genom att jag eftertraktar förebilden självt. Modellen, som också kan vara samhället i stort, är dock ofta en eller några individer som jag beundrar.

Om detta stämmer förklarar det också varför vi människor förvandlar det mesta som vi företar oss och som vi betraktar som prestigefyllt, till modeller. Den politiska debattens ständiga sökande efter modeller och förebilder vars exempel ska spridas får här alltså sin förklaring.

Girard menar alltså att mänskliga begär i grunden är mimetiska.

Kampen

I än högre grad än att eftertrakta min förebild som sådan, traktar jag avundsjukt efter dennes odelbara objekt (object), dvs. förebildens föremål och idéer. Det rör sig ofta om objekt som förebilden har tänkt sig att ha för sig själv och inte låta sig berövas av någon utomstående utan en kamp. Min strävan efter objekten kommer därvid att hindras (grek. skandalon).

Det logiska vore nu att det uppställda hindret fick mig att intressera mig mer för andra objekt. Men enligt Girard kommer jag nio gånger av tio att istället försöka att än mer intensivt trakta efter just det objekt som min förebild försöker att hindra mig från att ta i besittning. Just det att jag hindrades i min strävan ”kliar intensivt” och ökar istället min lust efter objektet.

Det paradoxala är nu att denna min strävan efter min förebilds objekt får min förebild att allt mer intensivt sträva efter sitt eget objekt. Ta som exempel en gammal och avsvalnad relation. När någon extern person oväntat börjar intressera sig för min partner kan mitt intresse för min partner i ett slag öka vilket då resulterar i att jag blir avundsjuk.

Girard menar alltså att rivalitet uppstår genom att först den enas strävan mot ett odelbart objekt kommunicerar till objektets ägare att öka sitt intresse för sitt objekt. När den ägaren nu sätter högre värde på objektet, sätter den också upp hinder för den första att ta objektet i besittning. Detta hinder kommer i sin tur att öka den förstes begär, vilken kommer att försöka övervinna hindret. Detta gör att den andres intresse för objektet i sin tur ökar och nya hinder sätts ut. På så sätt bildas en ond cirkel mellan två rivaler.

Bådas strävan mot samma objekt förstärker växelvis varandras begär och därför strävan mot ett odelbart objekt, genom att den båda växelvis för varandra demonstrerar objektets ständigt högre värde. På så sätt uppstår en konflikt, en rivalitet. Under växelvis stigande, först verbal och sedan fysisk aggression, kommer parterna att glömma bort vad det var de ursprungligen stred om. Det ursprungliga objektet glöms bort till förmån för den förbittring som aggressionen i sig själv skapar hos rivalerna. Vi ser två människor som blir allt mer lika varandra i sitt blinda raseri i att växelvis utväxla slag med syfte att tillintetgöra den andre. Girard betecknar i det här stadiet kämparna för kulturellt oskiljbara, s k mimiska dubletter. Om inget stoppar dem kommer de att allt mer dras mot sina extremer och det hela kan sluta med en kamp till döden.

En rival skapas alltså genom att jag för min förebild (idol) kommunicerar sitt objekts värde för mig. Situationen vänds nu till sin motsats och min förebild ser plötsligt mig som sin förebild. Min förebild traktar därför mer efter det nu gemensamt eftertraktade objekt, trots att intresset för det från början kan ha varit lågt. Detta är, enligt Girard, egenskaperna hos våra begär och de gör mellanmänskliga relationer mycket bräckliga.

Som sagts ovan behöver det eftersträvansvärda objektet inte vara fysiskt. Olika sorters beteenden såsom min förebilds attityder, lärdomar, fördomar, vad denne föredrar (preferens), dess social position etc. kan ses som användbar strävan för att tillfredsställa mitt begär.

Mediering

Girad nämner i sin teori tre typer av mediering, varav jag här endast avser gå in på två. Med mediering menas här förmedlingen av ”rätt” inriktning av vår strävan för att tillfredsställa begär.

I det triangeldrama som nämnts tidigare i texten, finns det en extern förmedlare som medierar intresset för den ena partnern åt den andra. Genom att den externa personen riktar sitt intresse mot min partner, ökar i ett slag mitt tidigare svalare intresse.

Men som jag skrev finns också fall med t ex grannar som blir varandras förebilder. En granne skaffar sig en ny pryl som väcker avundsjuka. Den andre grannen stjäl prylen av honom eller skaffar sig en lite större och finare pryl för att överglänsa. När det inte finns någon extern mäklande part kallar Girard fenomenet för intern mediering.

Liksom Adam Smith menar Girard att mänskliga begär är otillfredsställbara. Vi kan aldrig nå fram mot det vi egentligen strävar eftersom det vi eftersträvar ständigt pekas ut för oss av modeller som vi imiterar. Ständigt otillfredsställda befinner vi oss in rörelse mot att erövra nästa modells varande, ägodel eller förmåga.

Autonomi

Trots att särskilt vi i vår västliga kultur anser individens autonomi viktig, menar Girard att människan p g a sitt sökande efter och följande av förebilder, aldrig kan bli någon självständig individ som uppnår autonomi. Vårt sökande efter autonomi, den egna identiteten frikopplad och självständig från alla andra, leder oss bara till att böja oss för individer som i och för sig inte behöver vara sämre modeller än vi själva, men som vi inte kan hindra oss från att imitera utan att tillsammans med dem falla i rivalitetsfällan, en fälla som vi allt mer snärjer in oss i.

Medan vi imiterar våra modellers kraft och prestige, känner vi oss uppnå autonomi. Denna autonomi är dock egentligen ingenting annat än en reflektion av den illusion som vår beundran för dem har skapat.

Smittsamhet

Hypotesen om mimetiskt begär menar sig att beskriva upphovet till alla former av mellanmänsklig rivalitet dvs. alla former av mellanmänskliga konflikter. Mellanmänsklig rivalitet är också oerhört smittsam, något som Girard kallat mimetisk smitta. Vi kan se smittsamheten i olika former av grupptryck, mediedrev, applåder och hejarop vid idrottsevenemang, hyllandet – ibland dyrkan – av ideologer, idrottslag och artister, det smittsamma gängvåldet osv. I min artikel Skandalen, dess mekanismer och dess destruktiva konsekvenser sannolikgör jag hur ”avsiktlig skandalisering” smittar mimetiskt begär till att omfatta grupper av människor.

Girard menar således att hans teori kan utvidgas till alla typer av konflikter inom och mellan sammanslutningar av människor såsom gäng, grupper byggda på ideologiska, politiska, ekonomiska och religiösa föreställningar, nationer (folk), stater, regioner och kontinenter m fl.

Barn och vuxna

Barnet föds alltså identitetslöst sökande efter sin identitet hos förebilder i sin närmaste omgivning, vanligast hos far och mor. P g a det strukturella patriarkat som vi lever i blir oftare fadern barnets förebild.

Den mimetiska karaktären hos barn är väl erkänd. Vuxnas begär är dock närmast identiska med barns förutom det faktum att vuxna, alldeles särskilt i vår västvärldskultur, skäms för att imitera varandra på grund av rädslan för att ens identitetslöshet ska avslöjas. Den vuxne vill därför visa upp sitt oberoende, sin autonomi, genom att göra sig till förebild för andra. Han faller, enligt Girard, på så sätt i den oundvikliga fällan att genom budskapet ”Imitera mig!” beslöja sin brist på originalitet.

Men alldeles strax efter att vi kommunicerar ”Imiter mig! Jag bär hemligheten till identitet och livet.” kommunicerar vi kontraordern ”Imitera mig inte!” (med vilket vi egentligen menar ”Lägg inte beslag på mina objekt!”). Mest förödande är den här dubbelbindningen för barn. Barn imiterar sina förebilder vilka oftast är föräldrar eller nära släkt. Men när barnet imiterar vuxenvärlden, sin naturliga förebild, blir barnet straffat av vuxenvärlden som vill att barnet gör som det blir tillsagt, inte som de vuxna gör. Här ligger uppkomsten av en hel del konflikter mellan barn och de omgivande vuxna.

Reklam och propaganda

Vi har också var och en erfarenhet hur rivalitetsvapnet genom extern mediering uppsåtligen kan användas för förstärka vår uppfattning om värdet på ett objekt eller en idé. Politisk propaganda såväl som dess lättare form, reklamen, använder denna mekanism för att övertyga oss om vart vi ska rikta vår strävan för att tillfredsställa våra begär. Att använda ”rätt” deodorant, gör att vi tycker oss öka vårt värde i kampen om en livspartner (eller nattens ligg). Politiskt övertygande, inte minst nationalism, är andra exempel på hur rivalitetsvapnet används. Vi som grupp ska ges en känsla av att vårt värde är större än de som är utanför.

Kultur och religion

Religion och kultur har enligt Girard ett enda syfte: att förhindra mellanmänskligt våld och i förlängningen spiraliserat mellanmänskligt våld. Mer om detta i en annan artikel.