Syndabocksmekanismen: Israeldebatt kontra Dreyfus-försvararna

Ibland får jag frågan om vad man kan göra för judar och mot judefientlighet/antisemitism. Frågan är inte alltid, men inte heller sällan, kopplad till frågan om Israel. Här redogör jag för min syn på vad man kan göra.

Om judedom och den judeo-kristna traditionen har något att bidra med till mänsklighetens utveckling, och jag anser att denna tradition har varit och är avgörande, är det: 1) att inte återgälda den skandalisering man är utsatt för av andra; 2) att inte skapa syndabockar. Att man från judisk sida har försökt att minimera detta även retoriskt, även under denna förföljelse, har jag kommit att förstå som långsiktigt vettigt.

Ett parallellt problem finns dock, även det en traditionell skandalisering av judar. Judar har, när det gäller Israel men inte begränsat till Israel, lägre förutsättningar att, när vi presenterar fakta, bli trodda. Våra fiender däremot blir trodda trots att de presenterar lögner och desinformation. Om vi dessutom lyckats övertyga vår omvärld att vad vi säger stämmer, är det inte sällan att det är vi som får respass, inte sällan till graven. Så här har det sett ut under mycket långt tid.

Ändå vinner fakta i längden, men på bekostnad av att många av oss under tiden hinner dödas, lemlästas och lida.

Därför skulle vi behöva vara fler som lyfte upp just det här problemet bättre. Ungefär som ”Dreyfusards” för inte så länge sedan i Frankrike (Dreyfusaffären). Saken kom inte bara att handla om de förfalskade fakta som Dreyfus dömdes utifrån, utan också om själva fenomenet, att Dreyfus trovärdighet devalverades bara för att han var jude.

Det går åt oändligt med resurser att bevisa sin oskuld eftersom angriparen alltid kan hitta någon liten tveksamhet i ens utsaga som man inte kan vederlägga. Vetenskapsteori, juridisk teori, liksom i tidigare skeden också religion, har kommit till samma slutsats: Omvänd bevisföring är orättvis. Eftersom den oskyldige har svårt att bevisa sin oskuld är det inom juridiken 1) åklagarens sak, både bevisa skuld och oskuld, 2) den anklagade ges dessutom en egen försvarare samt 3) en oberoende domstol som beslutar om skuld.

Hos folkdomstolen, den som styr det demokratiska samtalet och ytterst vår politik, råder inga sådana regler. Även om det i dagens samhälle är svårt att uppnå total enighet, gäller ändå de arkaiska reglerna: ”alla mot en”. Här och nu: ”de flesta mot syndabocken”.

Det är inte så att syndabocken i varje enskild fall inte kan ha felat eller inte ha begått något av brotten som den anklagas för. Men det som gör en människa eller grupp till syndabock är att den offras/stöts ut i syfte att i egna gruppen skapa en känsla av enighet, gemenskap, sammanhållning och meningsfullhet.

Att det är så är dock inget man erkänner. Det finns därför inga förföljare, bara förföljda. Inifrån förföljarens perspektiv är denne, och den som förföljaren menar representera, någon som handlar av hedersamma rationella skäl.

Att försvara syndabocken innebär att gå emot den etablerade synen vilken ju använder, till synes rationella men i verkligheten irrationella argument. Konsekvensen blir att bryta mot gruppens önskan om enighet, gemenskap, sammanhållning och känslan av meningsfullhet. Grupptrycket mot, innebär att försvararen också riskerar att bli syndabock.

För att undvika grupptrycket, försöker då sig en del på en mellanväg, t ex att försöka att se båda sidor som hållande giltiga argument, t ex att inta en s k ”balanserad hållning”, att ”se båda sidorna av saken”, att ”ge båda sidorna rätt”.

Dreyfus-försvararna gjorde dock inte det. De valde medvetet att inte se och jämka båda sidors perspektiv. De identifierade förföljelsen för vad den var. De bestämde sig för att avslöja syndabocksfenomenet i sin helhet och därmed riskera sina anseenden.

Det viktiga var dock att de insåg att de inte gjorde det endast, eller kanske ens huvudsakligen, för Dreyfus skull. De insåg att de gjorde det först och främst för att avslöja korruptionen hos auktoritativa intellektuella och den styrande makten. Att avslöja att judar också denna gång har gjorts till syndabock är också att rädda de egna från ett stycke självbedrägeri.