Romska demonstranter sliter av vår slöja

Premissen om social turism, att fattiga skulle komma hit från olika håll i Europa för att tigga tycks mig vara en befängd vrångsyn. Att se på och beskriva fattiga som tiggare och deras handlingar för tiggeri, tycks mig vara ett sätt att fortsätta förtrycket eftersom skulden med synsätt överflyttas från oss till dem. För det är faktiskt inte pengarna som är handlingens huvudsyfte. Den förvrängning som i det oändliga upprepas med etiketten tiggeri, måste avslöjas och därmed förlora sin makt över oss så att vi kan se klart.

Vad fattiga som kommer hit gör är att genomföra en uppvisning, en demonstration. De demonstrerar den förföljelse, den fattigdom och det elände som vårt välstånd parasiterar på. Dessa demonstrationer måste därför ses utifrån från perspektivet yttrande- och demonstrationsfrihet.

Diskursen om eländet

I Dagens Nyheter den 5:e mars i år, marknadsför Lena Andersson ett s k ”Internt styrdokument för normkritik rörande tiggares status; att ha med på fältet”. Eftersom inget undantag görs för romer och eftersom romer är i centrum för den svenska debatten, får ”styrdokumentet”, anses innefatta även romer.

Enligt Andersson ska tiggare, när de möter sin mer välbärgade omgivning bl a säga följande till oss.

• att alla inte vill formgjutas på våra universitet.
• att tiggarens utsträckta hand inte är ett tvång. Den är ett andligt erbjudande.
• hur liten tiggarens lust är att springa i våra köpcentrums ekorrhjul och leva våra liv av löneslaveri, jämställdhetsplaner, tomhet och leda.

Andersson tycks alltså vilja framhäva ett värde i tiggeri, ett värde jag hörde redan som barn. Fattiga tillskrevs en sorts högre moral, befriade från oket av den västerländska strävan efter pengar, prylar och status. De påstods sträva efter det rena livet, det fria, det ostyrda och det obundna – det naturliga.

Inställningen till fattigdom påminner mig om bl a romantiken där överklassen sökte sig tillbaka till naturen, till det enkla livet, det enkla boendet, det oskuldsfulla livet. Att leva som ”det enkla folket”. I alla fall på sommarutflykter. Att vara fattig på riktigt eftersträvades inte. Romantiken innehöll också idén om den ädle vilden speglad i sin motsats – den vildsinte civiliserade.

Mer verklighetstroget är nog att tiggaren aldrig har fått chansen att prova på ”vårt” liv eftersom de aldrig har givits chansen att leva det. Det tiggeri som Lena Andersson förandligar är egentligen bara en sakralisering av ett offer och förhärligande av en syndabock.

Det går inte att förneka att det finns en del excentriker som kan bete sig så som Andersson tänker sig. Men undantaget bekräftar verkligen inte regeln. Fattigdom innebär i allmänhet inte självvald andlighet utan vittnar istället om djupaste misär. Fattigdom uppkommer som en brist på chanser, en brist på tillfällen av avskaffa sin egen fattigdom.

Budskapet

Fattiga behöver inte heller hjälp med att formulera sig gentemot sina mer eller mindre villiga givare. De har redan gjort sin analys klar och har färdigformulerat sina budskap.

För att förstå, behöver jag bara observera vad som händer mig, i mina tankar och mina känslor, varje gång som jag stöter på det nästan totala tysta budskapet. Känslan av skuld eller friskrivning från skuld. Känslan av att det är mitt eller någon annans problem. Känslan av att det är rätt eller att det är fel. Känslan av förfasning, hos en del utvecklad till en känsla av förbittring. Känslan att de är tiggare och att deras handling är tiggeri.

Den känslan används nu också girigt för att tillskansa sig politisk makt.

Demonstration av missförhållanden

Ett annat ord för uppvisning är demonstration. Att visa upp missförhållanden kallar vi vanligtvis för en politisk demonstration. Demonstrationers syfte är att uttrycka politiska missförhållanden och begära förändring. Mängder av demonstrationer har också genomförs av människor för eller mot förhållanden i sina hemländer.

Det påstådda tiggandet är helt enkelt att inta en politisk position. Oavsett nationstillhörighet och nationalitet och vare sig de är medvetna om det eller inte, intar de en politisk position. De framför en lågmäld, extremt tydligt begäran på politisk förändring.

Organisation

Ungefär som man under romantiken föreställde sig den ädle vilden, tycks en del idag föreställa sig den ädle tiggaren. Tiggaren ska vara moralisk ren och inte liera sig med moralisk smuts. Till smutsen räkna sådant som transporttjänster, mat, boende m.m. Att betala för dessa tjänster säga vara organiserat tiggeri och människohandel.

Men det är vanligt att samla in pengar för egna och andras behov i samband med en demonstration. Syftet med insamling är alltid egennytta. Det handlar alltid om att lyfta upp missförhållanden och i slutänden om att skapa egennytta för den som demonstrerar. Att demonstranter tar hjälp av andra för sin logistik och betalar för det ändrar ingenting i sak.

Moral

Att vi ser tiggande tycks mig bero på att vi inte står ut med det knäpptyst framförda moraliska budskapet om den nöd som vi är med och skapar, ett budskap som levereras av olika hitresande fattiga vid olika tider och på olika platser. Fattigdomens skam och skuldbeläggning, utbildade Sverige en gång bort. Då var tiggare oskyldiga. Nu är de åter skyldiga.

Demonstrerande fattiga romer är dock långt mycket modigare än vi. De behöver kämpa mycket hårdare än vi för att alls överleva. Dessutom behöver de stå ut med vår förnedrande syn av dem som tiggare – och svälja skammen.

Genom att se dem som tiggare, kan vi låtsas inför varandra att vår moral, och därmed vi själva, är utom klander. Genom sin demonstration visar de dock oss att de ifrågasätter vår heliga moral. Vår samhällsdebatt visar dock vi själva gör detsamma. Att de ska kastas ut är ju en reaktion på att vi inte står ut med vår moraliska underlägsenhet.

Fattiga är politiska demonstranter som använder vår så omhuldade och värnade om, yttrande- och demonstrationsfrihet för att upplysa oss om att vårt samhälle av påstådd rättvisa, jämlikhet och jämställdhet bara är ett bedrägligt sken där vi tvingas bortse från bl a dem.