Om judefientlighet och Israelkritik

[Utkast]

[Uppdaterad 140815 10:07]

En central fråga för judar när man begrundar arvet efter Hitlerismen, är den kamp som har uppstått om innebörden i begreppen judefientlighet/antisemitism. Den spiraliserande argumentationen handlar ytterst om vem som har rätt till tolkningsföreträde av begreppen.

Judar anklagas sedan decennier för att åsätta etiketter såsom antisemitism och antisemit i syfte att försvara sig mot vad kritikerna anser vara berättigad kritik mot dem. Det påstås vara frågan om ett debattknep som judar använder för att undvika kritik mot sin egen folkgrupp.

Men vem har egentligen tolkningsföreträde om förföljelse? Auktoritativa intellektuella som för egna  syften politiskt uppviglar folkdomstolen/mobben/förföljarna/den allmänna opinionen eller de som behöver stå ut med sin omvärlds behov av att av interna skäl ständigt behöva en syndabock?

Etiketter

Om vi rensar debatten upptäcker vi poänglösheten att etikettera varandra som människor. Att åsätta en meningsmotståndare en etikett eller att tilldela en meningsmotståndare egenskaper och åsikter som denne inte själv skulle hålla med om är poänglöst. Eftersom ingen idag anser sig vara antisemit är därmed ingen antisemit. Det är den enda rimliga inställningen i den frågan.

Stereotyper för förföljelse

Förföljelse är inte känslan av att vara kränkt eller känna sig som ett offer. Det är ett viktigt konstaterande detta i en tid då var och var annan i något avseende ser sig som offer för någon eller något. Men även om inte alla som ser sig som förföljda är det, är ändå förföljda alltid kränkta offer.

René Girard tar i sin bok The Scapegoats (989) upp fyra s k stereotyper för förföljelse, stereotyper som man vid texttolkning kan använda för att upptäcka att texten, om än väldigt förvrängd, ändå sannolikt beskriver en förföljelse. Girard menar att om man parallell i ett dokument påträffar två av dessa stereotyper är sannolikheten hög för att man har hittat beskrivningen av en förföljelse.

1. Stereotypen av en kris
2. Stereotypen av anklagelser
3. Utvalet av offer eller tecken på (kända) offer
4. Stereotypen av våld

Anklagelser mot den förföljde för en given händelse behöver inte ha något reellt samband med verkliga skeenden men kan ha det. Människor mobbas med eller utan skuld för det de anklagas för. En grupp som av interna skäl förföljer någon som man har gjort till syndabock, handlar alltid ogrundat.

Avser att fördjupa mig i förföljelsemekanismen i en annan artikel. Det som intresserar oss här är inte definitioner i sig utan tolkningsföreträdet.

Tolkningsföreträdet

Så vem i löpande nutid, bestämmer om ett skeende ska definieras som en förföljelse eller bara berättigad kritik? Vem ska anses ha rätt att i löpande nutid avgöra definition, tolkning och applicering av termen judefientlighet/antisemitism?

En insikt som kan leda oss rätt är det historiska faktum att judars omgivning sedan i alla fall 2.500 år inte, i löpande nutid, har ansett sig förfölja judar. Trots det är systematisk förföljelse av judar i historisk tid väl dokumenterad. Obefogade anklagelser resulterande i förföljelse av judar har alltid av sin samtids åklagare (grek. diábolos) ansetts vara berättigade och därför rättfärdigade. Det är varje gång först efter att skandaliseringen har börjat tappat sin påverkanskraft, när de egna inte längre gått att bedra med den förljugna berättelsen, som insikten om ledarskapets bedrägeri når samhället i stort. Och inte ens då kommer alla att erkänna det orimliga, absurda, befängda som har förevarit. Efter en kort tid av relativt lugn, medan självinsikt om de hemskheter som utförts fortfarande har kraft, börjar den spiraliserande övertygandeprocessen (jfr. mission) om igen. Fortfarande om judar men nu med en tillkommen infallsvinkel.

Förföljelse tycks i löpande nutid inte kunna avgöras inifrån en grupp, ett samhälle eller ens inifrån ett helt världssamfund. Eftersom inifrånperspektivet är det enda perspektiv som finns omedelbart tillgängligt för oss, kommer vi även vetenskapligt ofta att misslyckats. Även lagstiftare och rättsväsende kommer med tiden att få allt svårare att skydda en grupp som judar från förföljelse (angrepp och hatspridning).

Vad och vem kan då förse oss med ett utifrånperspektiv, ? Mitt svar är att endast bärare av mycket långa historiska skeenden (gruppers erfarenheter (t ex judar som grupp), dokuments texter, utgrävningar etc.) kan ge oss ett tillräckligt långt, tillräckligt rätt kalibrerat utifrånperspektiv. Syndabocksmekanismen kom säkert som en del av den kulturella uppbyggnaden redan med artens Homo’s humanisering. Judendomen tog för ca 3.500, till skillnad från de flesta arkaiska religioner,  år den förföljdes position mot förföljarna. Offrets perspektiv fördes sedan vidare med kristendomen och ärvdes till slut av det sekulära samhället under beteckningen Mänskliga rättigheter. Under största delen av den tiden, ca 2 500 år, har judar dock förföljts för att de är judar. Kunskapen om förföljelse leder alltså inte till samtida förståelse att en förföljelseprocess pågår. Men judar, liksom andra syndabockar, vet som grupp om om när de är förföljda.

Jag föreslår därför att att judar, som i ca 2 500 år har utsatts för ett antal olika former och grad av förföljelser, har det kunnande, den erfarenhet och den kännedom i ämnet som behövs för att ha förtjänat rätten att avgöra vad som är och inte är förföljelse av judar. Dessutom föreslår jag att förföljda judar, judar som ser att de har blivit gjorda till syndabockar, har rätten att ensidigt meddela sin uppfattning om detta till sin omgivning och att vad omgivningen tycker om den saken inte är särskilt relevant. Förföljelse är inte en fråga om juridik och logik utan helt och hållet en fråga om anständighet dvs. moral.

Den eviga syndabocken

Det finns rikligt med antropologiska beskrivningar om hur svårt det är för människor att inte gå över till en mimetisk (imitativ) kamp med sin förföljare.

Mångtusenårig historia visar att en förföljd, en syndabock, alltid väljs bland främlingar och de svaga – de som inte kan hämnas själva och som inte har en hämndförmögen grupp till hjälp.

Judars tid som förföljda offer bestämdes politiskt vara förbi. Nu var det dags för andra att få sin uppmärksamhet på offentlighetens offerscen. Se t ex min artikel: Kristallnatten för alla utom för judar.

Israel blev efter Hitlerismen, då offren kom i fokus som aldrig tidigare, det perfekta valet. Som fjärran stat och utan möjlighet att innebära ett hot för lokala uppviglare, blev staten Israel den lämpligaste ersättaren för juden som syndabock. Med sovjetisk språkinnovation gjordes begreppet det interna judiska begreppet sionist om till den allmänna betydelsen jude. Som skällsord används det så än idag.

Trots den omfattande retoriken att säga sig separera Israel från juden som syndabock, har detta aldrig riktigt övertygat. Redan från början knöts ju ”Israel-kritik” till judars europeiska historia. Inte heller de egna har spelat med; ökningen av den lokala judefientligheten är parallell med den allt starkare kritiken mot Israel.

Påståendet att judar som grupp skulle använda förföljelseargument som politiskt vapen för att komma undan oförätter mot sin omgivning är alltså en upprepning av det orimliga, det absurda och det befängda som judars omvärld ständigt hamnar i, i sitt förhållande till judar.

Judars övertramp

Judar har som grupp i nästan 2 000 år vägrat kampen. Förföljelsen tilltog och historisk judendom valde till slut den sista utväg som man såg framför sig, att prova att återigen etablera sig som ett landområde på jordytan. Kämpande står alltid inför ett dilemma. Kampen sker ju alltid som en form av ständigt minskande differentiering; man riskerar att göra sig allt mer lik den som kämpar mot en. Judars övertramp i kampen förekommer men är till både antal och omfattning långt mindre än motståndarnas ständigt överdrivna anklagelser.

Den fråga som vi lämnas med

Lyssna gärna på detta inslag från Sveriges radio 12/8-2014: Växande antisemism i Sverige. Det handlar om att judar i Europa inte sedan Andra världskriget har upplevt en så starkt judefientlighet som i dag. Även judar i Sverige utsätts för förföljelse och inslaget ger en vittnesbörd om hur nu också svenska judiska ungdomar rättar in sig i rollen som förföljda. Detta är enligt min mening resultatet av den under decennier förda tolkningsföreträdesdebatten riktad mot judar.

I slutänden måste mänskligheten ställa sig frågan hur länge dess fördömanden och förföljelser av judar ska få fortsätta att ges sken av judars påstådda oförrätter mot mänskligheten i övrigt.