”är judar”

[Ändrat rubriken]
[Lagt till Anne Bayefskys tal vid FN, Sept. 8, 2014]

Den akademiska och också allmänt accepterade definition av judefientlighet och antisemitism är fientlighet mot judar därför att de är judar. Artikeln granskar det besvärligaste ledet i den här definitionen, det led som ständigt tycks vara svårt att förstå men som frågan ändå i alla tider tycks kretsa kring: är judar.

Är det t ex sannolikt att vi bara kan byta ut är judar till någonting vad som helst t.ex. är skräddare och får samma effekt? Om inte, vad är det som gör denna anklagelse unik? Varifrån kommer den alls och vad ska vi dra för slutsatser av den?

(När jag väljer språkdomän för en artikel, funderar jag över den främste mottagaren för min text. Denna artikel är skriven så att den främst vänder sig till judar. Tankarna bakom har dock en universellt räckvidd. För att nå dem behöver dock läsaren själv anpassa texten.)

Singularformen är jude är meningslös utan kontexten av pluralformen. Anklagelsen är judar framförs sedan 2.500 år. Den anpassas alltid i löpande nutid med historisk och till dagsaktuell kontext. I varje tid förefaller anklagelsen är judar att stå på en stabil rationell grund och, liksom den korrigerande åtgärden, verka vara fullt moraliskt berättigad. Anklagelsers smittoeffekt och därmed spridningseffekt är alltid hög och även judar kan smittas av det starka falska skenet av rationell grund och berättigad moral.

Låt oss ett ögonblick ur ett svenskt perspektiv studera skeendet i den senaste perioden av falskt sken, fortfarande allmänt uppfattad som både rationell och god moral. P g a Holocaust-skandalen, som för övrigt många svenskar felaktigt anser att Sverige inte hade en del i, överfördes anklagelsen är judar under en tid från svenska judar och t o m från judar i allmänhet, till en ny historisk liksom dagsaktuell kontext, Israel. Anklagelsen är judar kläddes återigen till ny språkdräkt som ännu en gång gav sken av att vara både rationell och moralisk. Efter en tid förgrenade sig anklagelsen är judar. En del studsade tillbaka till svenskar. Men fenomenet bredde också allt mer ut sig geografiskt och är nu som aldrig tidigare internationaliserat och där institutionaliserat (Se Anne Bayefsky speaks @ the UN about UN antisemitism, Sept. 8, 2014). Händelserna under föregående års Kristallnattsåminnelser där anklagelsen är judar, åminnelsens själva sakliga grund, antingen avsiktligt förstärktes, späddes ut eller avsiktligt doldes. S k importerad judefientlighet utgör på därför på inget sätt något trendbrott.

Vad vilar då den ständigt återkommande numera universella anklagelsen är judar på för grund när den nu inte vilar på det historiska eller det dagsaktuella rationella? I en av sina tolkningar av Talmud ger filosofen Emmanuel Levinas oss följande tankenöt.

Doesn’t anti-Jewish persecution aim at something else in Judaism, an intangible something? Someone has said … Judaism or responsibility, and consequently, a universally persecuted Judasim. To bear responsibility for everything and everyone is to be responsible despite oneself. To be responsible despite oneself is to be persecuted. Only the persecuted must answer for everyone, even for his persecutor. Ultimate responsibility can only be the fact of an absolutely persecuted man, having no right to a speech that would disengage him from his responsibility.

1969

Dessa tankar formligen tvingar sig på mig. Till de juridiska rättighetsperspektiven, som jag länge har ansett vara så nödvändiga men som jag också har funnit vara en aning otillräckliga, lägger Levinas till det saknade perspektivet, det etiska. Det etiska perspektivet, stöter inte bort anklagarna, förföljarna, från oss, de förföljda. Istället inkluderas de och låter oss på så sätt förstå vad förföljelser allra djupast alltid handlar om.

Levinas ser inte anklagelsen är jude som enbart omvärldens önskan att förvägra judar säkerhet dvs. rätten till liv, hälsa och egendom, till en egen stat, till att fritt få utöva judendom eller till att utöva judisk kultur. Han tycks se bortom den juridiska rättvisan och riktar vår uppmärksamhet mot vad som tycks honom ännu viktigare.