Hur antisemitism skylls på judars oförrätter, ett upplysningsantisemitiskt perspektiv

Uppdaterat 141225: Om Jesus som påstått boende i Palestina.

---

Den 9/10-2014 sände SvT Debatt med bl a Mona Sahlin (S), regeringens nationella samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, Lars Adaktusson (KD-EU), Ilya Meyer om erkännandet av en Palestinsk stat. I ordväxlingen med Adaktusson erkände Mona Sahlin spridningen av judehat i området. Men Sahlin kontrade med att Israel också hade begått oförrätter.

I artikeln kommer jag att sannolikgöra att sekulära ideologier och social vetenskap med hjälp av begreppet oförrätter förnekar den del av dagens judefientlighet som inte går att förknippa med nationalsocialism förknippade strömningar. Kommer också att visa hur detta hänger samman med en tidigare inte särskilt uppmärksammad form av antisemitism, upplysningsantisemitismen.

Att en Socialdemokratisk regering skulle deklarera erkännandet av en palestinsk-arabisk stat, kom inte som någon överraskning. Av gjorda röstningsanalyser liksom ur förvalsdebatten (tex. Judehat i debatten om Gazakrisen. En dokumentation av antisemitiska kommentarer på Stefan Löfvens Facebooksida) kan man enkelt sluta sig till att beslutet är en återbetalning till viktiga väljargrupper. Så fungerar vår typ av demokrati och det får vi leva med.

Men hur har Sveriges politiker och auktoritativa opinionsbildare återigen hamnat i en uppfattningen att judehatet beror på judars oförrätter?

Bortom oförrätter

Oförrätter är sedan efterkrigstiden ett fenomen på högsta mode. Ser man på sociologisk konfliktdiskurs tycks mycket av efterkrigstidens humanistisk begreppsutveckling cirkulera kring begångna, upplevda och kommande juridiska, ekonomiska och sociala oförrätter. Alternativa förklaringar handlar ofta om identitetspolitik men även den kopplas till oförrätter.

Den antropologiska filosofen René Girard nämner i The Scapegoat (1986) fyra stereotyper för att med hermeneutisk metod avgöra om en text beskriver ett syndabocksgörande (eng. scapegoating): det pågår en kris; anklagelserna rör något för vilken den anklagade inte är skyldig; offrets särskilda kännetecken; den anklagade beskrivs som utsatt för våld (ibland själv som utförare). Minst två kriterier behöver vara uppfyllda.

Girard härleder från antopologiska studier att syftet med syndabocksgöranden är att dämpa aggressioner inom gruppen genom att rikta rivlitetsbegär mot någon oskyldigt anklagad utstött ur eller ändå utanför från gruppen. Anklagelsens strukturella uppbyggnad gör att den oskyldigt anklagade, inte i realiteten kan fria sig från anklagelserna. Således ger förföljaren alltid syndabocken skuld för sin egen förföljelse, vilket var vad Mona Sahlin gjorde i SvT’s Debatt.

Historiens tydlighet till trots tycks ideologer och opinionsskapare vara ovilliga att se dagens anklagelser mot judar som syndabocksgörande. Judar finner sig därför fortsatt anklagade för brott som de inte är skyldiga till liksom oförmögna att rentvå sig från anklagelserna.

År 2014, borde det tillhöra allmänbildning att syndabocksgörandet av judar har praktiserats av historisk kristendom sedan 1.700 år, av historisk islam sedan 1.400 år och av sekulär politisk ideologi sedan 250 år. Ändå vill budskapet inte tränga igenom. Låt oss därför kort titta på den mest bortförklarade delen.

Judeförföljelser i den muslimska världen

Över MENA-området sprids det, med början hos profeten Muḥammad, en omfattande teologisk och därifrån ärvd ideologisk hatretorik mot judar. Judar har som grupp regelbundet anklagats för brott som de ej varit skyldiga till och har för sina påstådda brott förföljts, bestulits, lemlästats, dödats eller låtits dö svältdöden för dessa tillskrivna brott.

Nedanstående urval av anklagelser är hämtade från Islam and antisemitism, The Legacy of Islamic Antisemitism: From Sacred Texts to Solemn History (Bostom, Warraq, 2008) och från Arab Theologians on Jews and Israel – Extracts from the proceedings of the Fourth Conference of the Academy of Islamic Research (2011).

• Judar är avgudadyrkare
• Judar är förfalskare av texter
• Judar är otrogna mot gud, dödar sina profeter inkl. profeten Muhammad
• Judar befinner sig i ett tillstånd av bedrövligt elände, uselhet, olycka, föraktliglighet, lumpenhet, gemenhet och att judar saknar mänsklig anständighet
• Judar är svekfulla, hycklande och skenheliga
• Judar dödar människor rituellt och använder offrets blod i sina riter
• Judar använder trolldom
• Judar håller inte avtal och fullföljer inte fredsfördrag
• Judar sysslar med ocker
• Judar under falska premisser för egen del, konsumerar andras välstånd
• Judar smittar muslimer via nedfallande regnvattnet
• Judar kan aldrig vara vänner med muslimer

Som synes dessa inte artskilda från sin europeiska motsvarigheter. Där som här sprids falska anklagelser för att rättfärdiga våld och tvångsåtgärder mot den judiska gruppen. Kartan visar också ett antal dokumenterade massakrer på judar. Att pogromerna inte var lika omfattande i antalet döda, som de i Europa förtar inte den ackumulerade långtidsverkande psykolosociala effekt som den långa perioden av antijudisk indoktrinering har haft på befolkningen.

Analys av texter från 1900-talet till dags dato visar tydligt att att de gamla teologiska stereotyperna fortfarande genomsyrar den offentliga politiska och religösa diskursen men också att sedan 1920-talet nya stereotyper har kommit till hämtade från kristenhetens och nationalsocialismens Europa samt från andra världskrigets historierevisionism.

Ett helt nytt bidrag till spridning av judehatet står dock biståndet för. I mina artiklar om Judehatet i Egypten, en ny förklaring och Varför politiskt bistånd till palestinaaraberna skadar mer än gör nytta, sannolikgör jag hur regionens politiska makthavare använder judehat för att tillskansa sig mer i ekonomiskt bistånd. Ju starkare judehat man kan uppvisa, desto mer bistånd erhåller man från väst.

Varför Europa ses som ett särfall?

Även akademisk antisemitismforskning (Wistrich, 2010) så väl som det historiska skeendet (för omfattande för att redovisa här), visar att judehatspridandet inom MENA fortfarande spelar en viktig roll. Judehatsretorik används också i interna konflikter där varken Israel eller judar är inblandade. Även inom FNs olika organ för mänskliga rättigheter och inom Generalförsamlingen styr judehatet.

En viktig detalj som länge har sysselsatt judiska tänkare är varför just den europeiska och särskilt den svenska vänstern, de självpåtagna rättvisekämparna, de självutnämnda antirasisterna, är de som först kom till Mona Sahlins nu offentliggjorda ståndpunkt, att antisemitism ska vägas mot Israels påstådda oförrätter i de palestinaarabiska områdena dvs. att judar är orsak till hatet mot dem.

Den aspekt som denna artikel vill framhålla är att man med en sådan politisk diskurs har sluppit utsätta sig för arabvärldens motanklagelser om den koloniala tidens oförrätter och besserwisserbeteende. I agerandet ser vi både ett sätt att be om ursäkt och att signalera fortsatt ånger. Att vända bort blicken från de systematiska judehatagitationerna har lett till mindre obehag men också ett hopp om att minska risken för vedergällning (jfr. Sveriges förhållande till Nazityskland (Boëthius, 2001)).

Men fenomenet måste också ses i ljuset av att judar och judendom samtidigt är angripna mer direkt och från samma självutnämnda antirasistiska intellektuella elit. Begreppet Aufklärungsantisemitismus tycks här ge oss vägledning för att beskriva sambanden.

Aufklärungsantisemitismus

Den kontrafaktiska förklaringen att judars oförrätter är skälet till sin spridningen judehat i MENA, ligger i linje med det fenomen som på tyska går under beteckningen Aufklärungsantisemitismus (sv. upplysningsantisemitism). Begreppet förklaras i boken Reconsidering Israel-Diaspora Relations (2014, sid 421) på följande sätt.

A third source of anti-Jewish attacks and standpoints emanates from liberal, enlightened and mostly actively atheist groups in society. In their self-understanding, they see it, their mission–for what they engage in is indeed often unveiled missionary actions, not unlike the missionary activities pursued by Christian and other religious activities–is to enlighten the unenlightened and misled, in this case the Jews, about the barbarism and their atavistic customs such as shechita and brit mila. Diana Pinto has coined the concept ”Aufklärungs antisemitismus”. Such manifestations have recently surfaced in several countries such as Germany and Denmark, but Sweden, due to the extraordinarily strong positions that secularism and rationalism hold there (…), this tendency is probably stronger than in any other country.

Via begreppet Aufklärungsantisemitismus dvs. upplysningsantisemitism tycks vi alltså komma definitionen av en förföljelse som judar så ofta har påstått sig vara utsatta för, men som aldrig helt har passat in i definitionen av klassisk antisemitism. Upplysningsantisemitism tycks ge oss det saknade analysverktyget för att komma åt den svenska missionerande retoriska aktivism som både är riktad mot judar nationellt men också mot den judiska staten Israel. Med följande exempel vill jag visa hur begreppet upplysningsantisemitism är relevant som förenande begrepp i den verklighet som judar i tillsats till klassisk antisemitism också idag upplever.

• kravet på förbud mot koscherslakt motiveras med att handlingen är barbarisk;
• kraven på förbud mot omskärelse motiveras med att handlingen är barbarisk;
• Torah, (Gamla testamentet) kopplas till en påstått barbariskt straffande gud;
• Israel självförsvar beskrivs som barbariska angrepp som likställs med nationalsocialism, apartheid och folkmord;
• Israels demokrati beskrivs som styrd av religiösa ytterlighetsgrupper (”svansen som viftar med hunden”);
• den sekulära judiska frihetsrörelsen beskrivs som en religiös form av rasism;
• att judar ser sig som etnisk grupp ses som föråldrat, förlegat och som farlig identietespolitik;
• Israel som den judiska staten karaktäriseras som föråldrad och förlegad rasism.
• Namnet på området där juden Yeshua levde – som kristna kallar Jesus – ska inte längre kallas med de ursprungliga judiska benämningarna.

Dessutom betalas årligen stora summor pengar ut till i Israel och dess omedelbara grannskap verkande, icke statliga organisationer (NGO) av vilka man, genom att granska de texter de producerar, kan dra slutsatsen av att de har som syfte att just lära judar att sluta att begå oförrätter.

Sammanfattningsvis går Aufklärungsantisemitismus dvs. upplysningsantisemitism ut på att fördomen att judar behöver civiliseras och fostras till fredlig samlevnad med sina grannar.

Slutord

Spridning av judehat har aldrig varit och är aldrig en konsekvens av judars påstådda oförrätter. Judehat, är alltid en åtgärd som tas till för att avlänka inre rivaliteter; ett sätt att ladda ur gruppens aggressioner där judar tjänar som lämplig yttre fiende. Därför stämmer ofta talesättet ”Det börjar alltid med judarna men det slutar aldrig med judarna”. Avlänkning av inre aggressioner mot judar kan bara fungera temporärt varefter rivaliseringar inom gruppen med tiden ändå fortsätter.

Sveriges politiker, antirasister och auktoritativa opinionsbildare väljer att bortse från denna mekanism trots att den nu har spridit sig till den Europeiska kontinenten. Istället beskyller man åter judar för att vara skulden till sin egen förföljelse och försöker genom arroganta upplysningsprojekt att fredliggöra den förföljda och därför redan fredsträvande gruppen. Antropologisk forskning visar dock att det är osannolikt att man någon längre tid lyckas med skapa lugn genom att tvinga syndabocken till underkastelse.

/Danny Kohn