Serious games applicerat i fostran till motstånd

Min man har en fil. kand. i spelutveckling. Vi diskuterar då och då ett område inom spelutveckling som kallas serious games och hur denna typ av speltekniker skulle kunna hjälpa unga att överbrygga det motstånd som ibland bjuder den unge när det gäller kunskapsinlärning. Spelutvecklingen har dock inte kommit så långt och de psykologiska mekanismerna som lockar till nöjesspelande, tycks inte enkelt kunna överföras till pluggande. Ämnet är också föremål för forskning.

I nedanstående exempel ser vi en variant av serious games, ett fostrande strategisk spel. Det syftar både till att fostra ungdomar till ett önskat begär (eng. desire) och till att ge ungdomar den påstådda vinnande strategin för att å spelutvecklarens vägnar tillfredsställa detta begär. Ämnet är motstånd för senare befrielse.

Definitionen av serious games är följande.

Reduced to its formal essence, a game is an activity among two or more independent decision-makers seeking to achieve their objectives in some limiting context. A more conventional definition would say that a game is a context with rules among adversaries trying to win objectives. We are concerned with serious games in the sense that these games have an explicit and carefully thought-out educational purpose and are not intended to be played primarily for amusement.

— Clark Abt, 1970

Klippet från visar en trailer över ett webbaserat serious game kallat ”The Liberation of Palestine”. Enligt skaparna har spelet följande strategiska syfte.

The idea is to develop the spirit of resistance among Palestinian boys and girls. This game shows young Palestinians – or in fact, all Palestinians – that mutual understandings and negotiations over plundered rights can never bring about any positive result. The language of weapons is the most effective with the Israelis.

När jag betraktar det presenterade innehållet tycks spelet till arten likna andra strategiska spel, t ex spel för att konceptuellt öva en kommunledning i att hantera samhällskriser. Det här spelet, fortfarande strategiskt, har dock några egenskaper värda att se närmare på. Istället för att träna till lösa en uppkommen kris, som p g a människans natur alltid medför risk för våldsspiraler, handlar det här om att fostra ungdomar till motstånd. Spelet sägs karaktäriseras av följande syften.

• Spelaren förväntas i loppet av spelandet, införliva spelskaparens (förebildens) begär i sin egen identitet (självbild).
• Den spelande ungdomen förväntas också, som en konsekvens av spelandet, ta över, inte bara ett fiktivt utan ett också verkligt uppdrag. Uppdraget överlämnas i spelet av den äldre generationen till den yngre. I trailern visas det som en ung (identitessökande) hand som tar över ett vapen från en äldre (förebilden). Men det framgår också att spelet är en metafysisk gestaltning; överlämnande är tänkt också i verkligheten.
• Spelaren uppmanas vidare att ensa sin uppfattning med spelskaparens uppfattning som uppdragets universella giltighet, både inom såväl som utanför gruppen och också internationellt.
• Ytterligare ett strategiskt drag är att spelaren utbildas i att tillämpa de speciella strategiska tankesättet och metoder som spelutvecklaren anser ha varit så framgångsrika: att planlägga passande samhällsstrukturer; att planlägga själva (det väpnade) motståndet; att forma diplomatiska samarbeten och allianser; att lära sig olika offensiva och defensiva krigstekniker; att strategiskt planlägga fångutbyten m.fl.

Sammanfattningsvis förväntas den spelande ungdomen genom detta spel både att ärva det begär som spelutvecklaren gör sig till förebild för, samt att träna sig mentalt för att i ett senare skede förverkliga förebildens begär: att slutligen erövra det anvisade landområde inkluderande dagens Israel (se logotypen) med hjälp av den ärvda strategin. Någon kompromissad tvåstatslösning tycks det inte utbildas i.

 

Som i många nöjesspel ses den väpnade striden som enda möjliga lösningen på en konflikt utmålad som en begången orätt. Det som tycks skilja här är det strategiska: att det är samtidigt fiktivt och på riktigt. De erövrade lärdomarna överförs i spel som strategiska framgångsrecept som senare tänks att mottagaren använder i verkligheten. Genom spelet fostras ungdomar både i att anamma rätt begär liksom att utbilda sig i att tillämpa just denna specifika konfliktlösningsstrategi.

Eftersom jag inte kan arabiska kan jag inte pröva spelet. Nuvarande forskning tycks hur som helst tyda på att unga ofta undviker serious games och föredrar nöjesspel. Hur det är i det här fallet kommer väl att visa sig. Men även om det kanske inte tar över nöjesspelandet, finns det ju mer organiserade sätt där spel av den här typen, ur spelutvecklarens perspektiv, kan komma till nytta. Ett sätt är att användas spelet som en del av ett ungdomsläger eller undervisning i skolor eller fritidsaktiviteter.

Trailern: ”The Liberation of Palestine”.
Spelet (webbplats): ”The Liberation of Palestine”