Det finns ingen genväg till demokrati skriver, enligt SvDs understreckare från den 12/11-2014, Francis Fukuyama i sin nya bok där han reviderar sin tidigare, i dagens ljus, något misslyckade framtidsförutsägelse om ”att ingen politisk ideologi eller styresmodell hade en chans att konkurrera med den liberala demokratin och att därför mänsklighetens samhälleliga utveckling (”historien”) hade nått ett slags ändpunkt”. Minns jag rätt ansåg han att just Sveriges utveckling skulle ha nått mänsklighetens fulländning.
Flera demokratiindex visar att den liberala demokratin inte har fortsatt sin utbredning. Frågan som ställs här är hur man ska se på detta faktum.
Som allt fler konstaterar har genomförandet av fred med hjälp av den s.k. liberala fredsmodellen havererat. Som resultat har också användningen av den liberala demokrati-modellen stagnerat eller minskat. Fukuyama inser detta men menar att problemets lösning ligger i att vända på modellen. Han tänker sig först en stabil statsmakt och ett stabilt rättssystem som kan skapa ordning och reda i samhället och därefter en demokratisk process där medborgarna kan rösta i medvetenhet och förvissning om att staten har kapacitet att agera effektivt och enligt lagen.
Låt oss börja med en lite äldre analys. Talmud ingår i judendomens främsta samling av antropologiskt och etiskt tänkande. Ser man på tidsföljden, pekar Talmud från ca. 500 år e.v.t. och bakåt på en omfattande kedja av tidigare judiska tankegångar, de äldsta kanske 3500 år gamla. Talmuds observationer och slutsatser är starkt kopplade till svårigheterna med mellanmänsklig samexistens, de ständiga rivaliteterna och de våldsspiraler dessa leder till och hur man ska uppföra sig för att leva fredligt. Att ”lag och ordning i vardagen är och förblir nummer ett i alla människors rangskala ” kan vi t ex förstå av följande Talmud-passage [fri översättning av Avodah Zarah 4a].
En ska be för styrets välfärd. För om det inte skulle vara för fruktan för styret, skulle människa äta sin medmänniska levande.
Dvs. när ett lands styre är upptagen med intern eller extern osämja, kan den inte upprätthålla lag och ordning i landet som då förfaller till laglöshet och anarki. Genom det grova språket vill texten visa att människan, utan lag och ordning, kan börja uppföra sig fullständigt barbariskt.
I min bloggartikel Hitler, judarna, Holocaust och vad vi kan lära oss refererar jag till professor vid Yale, Timothy Snyder och hans redogörelse för varför 10 % judar överlevde i Polen medan 50 % av judarna i Nazityskland överlevde.
Snyder anger framför allt upplösningen av judiska medborgerliga rättigheter tillsammans med en tvåfald upplösning av det polska rättssystemet och dito intelligentian. Den första vågen av upplösning kom genom Sovjets ockupation och andra vågen, när nazisterna tog över makten och raderade kvarvarande samhällsstrukturer inkl. rättssystemen. Just upplösningen av rättssystem och sociala hierarkier med påföljande rättsosäkerhet, medförde enligt Snyder att just den typ av laglöshet skapades där en ”allas rädsla för alla” och ”allas rädsla för att inte överleva” bildades. Nazisterna kunde därefter överraskande framgångsrikt, så även för nazisterna, med enkla skrämseltekniker utnyttja denna ”allas rädsla för att inte överleva” som ett av verktygen för att genomföra folkmordet.
Som Fukuyama konstaterar längtar säkert flertalet irakier i dag tillbaka till Saddam-epoken, då man kunde gå gatan fram utan större risk för överfall, våldtäkt, rån eller mord. Att ”lag och ordning i vardagen är och förblir nummer ett i alla människors rangskala”, något också en och annan mer sentida internationell studie har visat, bör få oss att fundera över vad som talar för att problemet införande av liberal demokrati först och främst är en fråga om turordning. Kommer här osökt att tänka på Marx och Lenin: en obarmhärtig utrensande (proletariatets) våldsdiktatur skulle i slutänden leda den eviga våldsbefriade frihetligheten. Lenin ansåg dessutom Marx vara för lite våldsbenägen. Den eviga freden kom inte och Ryssland lider fortfarande av sviterna.
För att människor tycks ändå under en förhållandevis lång tid vara beredda att stå ut med en hel del förtryck för att få lag och ordning. Det finns ingen stat som inte fungerar enligt principen: offra få för att avleda inre rivalitet och därmed rädda många. Göran Perssons observation i sitt då mycket politiskt inkorrekta kinesiska middagstal om stabilitetens vikt för framgången i det kinesiska jämfört med det ryska samhället, tycks därför ha varit träffande. Förutsägelser om att välstånd i Kina skulle leda till en demokratisering har hittills kommit på skam.
Användningen av våld för att stävja våld är fortfarande en fundamental, i alla fall patriarkal styrprincip. Så också i demokratier. Sverige har som andra stater kompletterat våldsutövning (rättsstat) med välfärd; det jobbar också Kina på. Välfärd har visat sig vara ett sätt att utan lokalt mellanmänskligt våld stävja människors begär och så uppnå en nivå av lugn. Samtidigt är begäret omättligt varför ständigt nya krav på utökad välfärd ständigt väcks. Frågan måste därför ställas om Fukuyamas förnyade stöd åt idén om just den liberala demokratin som modellen för mänsklighetens slutstation har fog för sig?
Eskaleringen av rivaliteter i Europa liksom här i landet kan vara ett tecken på att det inte är så. Sverigedemorkaternas framväxt, urartade kristallnattsåminnelser och andra tecken tyder på att anti-rasistska rörelser är selektivt rasistiska, sommarens rivalitetsutbrott mot frånvarande judar tycks mig vara exempel på orosmoln. Sommarens känslosvall mot frånvarande judar belönades ju genom att erkänna Palestina som stat. Inrikespolitik blev utrikespolitik. Som Magnus Norell noterar i Sweden and Palestine? Not so fast, var erkännandet av Palestina uppenbarligen avsett att lugna upprörda känslor hos känsliga inhemska väljargrupper. Men var det värt konsekvenserna? [2].
När filosofien Emanuel Levinas utvärderar den västerländska människans lockelsen till total kunskap, totalitet, ser han att någon måste utifrån kunskap, åt andra, välja ”rätt” och avleda från ”fel” kunskap. Denna tro på att total kunskap kan frigöra människan, får istället effekten att den begränsar människans frihet. Ett sådant upprätthållande av ”rätt” kunskap kan enligt min mening bara ske med våld (totalitarism).
Det mesta tycks också tyda på att förtrycket av människan för att dämpa människans rivalitetsbenägenhet, är ett ständigt återskapande tveeggat svärd. Förtrycket accepteras en tid som barmhärtiga bojor; bojorna kommer längre fram att sprängas; ett nytt förtryck etableras. Och så fortsätter mänskligheten i sin onda cirkel. Vi vet att det också gäller liberala demokratier. Vi vet bara inte hur vanligt det är.
Därför behöver frågan ställas: är den liberala demokratin i realiteten ens möjlig utan att människors begär tillfredsställs genom en överdriven konsumism i syfte att avvärja våldsspiraler? I så fall är samhällskontraktet bara en chimär.[3] Eller har vi skapat ett samhällssystem av ständigt ökande begär som genom kapitalism lockar allt fler aktörer att uppfinna ständigt nya metoder att tillfredsställa detta otillfredsställbara begär? Och kräver detta så så fall verkligen liberal demokrati? Själv är jag skeptisk.
[1] Därför är det är allvarligt att Skolhaveriet, ett haveri inom akademia, politik och i väljarkåren fortfarande inte analyseras som ett demokratihaveri utan bara som ett utbildningssystemhaveri.
[2] Samtidigt tar staten hjälp av upplysningsantisemitism för kunna bortse från det som tidigare har betraktas som judefientlighet. Är detta tecken på ett trendbrott?
[3] Om idén om samhällskontraktet är en chimär, vilket tycks mig vara så, blir frågan att återkomma till om en kombination av det långa perspektivets etik och liberal demokrati är mer stabil lösning.
Danny Kohn 