Uppdaterad 141231: Har fördjupat stycket om moraliska allianser.
Brottslingen Joker och räddaren Batman i filmen The Dark Knight Rises har analyserats på olika sätt. I den här artikeln tänkte jag beröra triangeln Joker, Batman och befolkningens i staden Gotham ifrågasatta moral. Tänkte också att jämföra skeendet med en gammal grekisk myt om pestsmittan i Ephesus samt att fundera över hur den moraliska kampen om det acceptabla våldet tycks kunna manipuleras för egna syften.
Apropå mitt intresse för syndabocksmekanismen, dvs. en som dödas eller jagas bort för att rädda resten från inre förgörande konflikter, börjar jag med en analys av Batman, den förmodad hjälten som till slut blir offret. Batman framställs i filmen som en av miljardären Bruce Wayne skapat alter ego. Bruce Wayne, en vanlig människa utan superkrafter, beslutar sig en dag för att förklädd till Batman (fladdermusmannen) ägna ett dubbelliv åt att med list, teknik och våld bekämpa brottsligheten i Gotham City.
Förutom att Batman skulle vara brottslighetens bekämpare, ville Bruce Wayne vara Gothams hemliga förlösare från de rivaliteter som man hade hamnat i. Psykopaten Joker hade ju tidigare (se inslaget nedan) karaktäriserat Gothams innevånares moral som en ytlig civilisationsmoral som bara låter människor vara exakt så goda som deras omgivning tillåter dem att vara samt att de ”kommer de att äta upp varandra” när läget blir kritiskt. Bruce Wayne, som ingår i stadens societet, tycks inse att karaktäriseringen har visst fog. I slutet av filmen bestämmer sig Bruce Wayne för att låta Batman, genom att ta på sig brott som han inte hade begått, göra sig till martyr. Batman tar på sig skulden för de mord som Dent har utfört och går i exil.
”You either die a hero or live long enough to see yourself become the villain. I can do those things because I’m not a hero, not like Dent. [Let them think that] I killed those people. That’s what I can be. I’m whatever Gotham needs me to be. You’ll hunt me. You’ll condemn me. Set the dogs on me. Because that’s what needs to happen. Because sometimes the truth isn’t good enough. Sometimes people deserve to have their faith rewarded.”
Det här låter ju nobelt. Batman låter stadens befolkning att skuldbelägga honom trots att han är oskyldig. Syftet är att ladda ur de upprivna känslosvallen hos Gothams befolkning, för att på så sätt återskapa lugnet, känslan av gemenskap och en förnyad framtidstro. Men till skillnad från andra berömda berättelser på samma tema är ju Batman bara en konstlad figur, Bruce Waynes alter ego, och det är bara detta som blir martyr. Det här tycks vara ett fiktivt exempel på hur syndabocksmekanismen avsiktligt tycks kunna används som ett mellanmänskligt bedrägeri.
–––
Mina tankar går till Life of Apollonius of Tyana av Philostratus där magikern Appolonius kallas in i syfte att stoppa pestepidemin som härjat bland befolkningen i Ephesus.
With such harangues as these he knit together the people of Smyrna; but when the plague began to rage in Ephesus, and no remedy sufficed to check it, they sent a deputation to Apollonius, asking him to become physician of their infirmity; and he thought that he ought not to postpone his journey, but said: ”Let us go.”
And forthwith he was in Ephesus, performing the same feat, I believe, as Pythagoras, who was in Thurii and Metapontum at one and the same moment. He therefore called together the Ephesians, and said: ”Take courage, for I will today put a stop to the course of the disease.”
And with these words he led the population entire to the theater, where the image of the Averting god has been set up. And there he saw what seemed an old mendicant artfully blinking his eyes as if blind, as he carried a wallet and a crust of bread in it; and he was clad in rags and was very squalid of countenance. Apollonius therefore ranged the Ephesians around him and said: ”Pick up as many stones as you can and hurl them at this enemy of the gods.”
Now the Ephesians wondered what he meant, and were shocked at the idea of murdering a stranger so manifestly miserable; for he was begging and praying them to take mercy upon him. Nevertheless Apollonius insisted and egged on the Ephesians to launch themselves on him and not let him go. And as soon as some of them began to take shots and hit him with their stones, the beggar who had seemed to blink and be blind, gave them all a sudden glance and his eyes were full of fire. Then the Ephesians recognized that he was a demon, and they stoned him so thoroughly that their stones were heaped into a great cairn around him.
After a little pause Apollonius bade them remove the stones and acquaint themselves with the wild animal they had slain. When therefore they had exposed the object which they thought they had thrown their missiles at, they found that he had disappeared and instead of him there was a hound who resembled in form and look a Molossian dog, but was in size the equal of the largest lion; there he lay before their eyes, pounded to a pulp by their stones and vomiting foam as mad dogs do. Accordingly the statue of the Averting god, Heracles, has been set up over the spot where the ghost was slain.
Den stackars blinde tiggaren förvandlades till ett sken av en dödad best. Eftersom alla var där och deltog i stenkastningen (dvs. att monster för en stund bytte plats med offret), blev besten, skenet, den fullständiga sanning som alla kunde enas om som orsaken till den epidemiska sjukdom, de smittsamma inre rivaliteterna, som drabbat Ephesus befolkning och från vilka de nu var botade.
–––
Låt oss nu övergå till förhörsscenens detaljer och betrakta det som många skulle kalla för det övervåld (tortyr?) som Batmans utövar i avsikt att få reda på var Joker har placerat Harvey Dent och, ska det visa sig, Rachel Dawes.
Varken vi eller representanterna utanför förhörslokalen blir klara över om våldet verkligen hjälper Batman till den eftertraktade informationen. Joker uppträder ju fullständigt oberörd av misshandeln. Han tycks inte kunna kuvas med smärta. Kanske kopplat, anser sig Joker inte ha något förlora¹. Joker säger sig varken ha någon plan eller följa några regler. Men han spelar joker-rollen och det är uppenbart att han har en plan att störta Gotham i inre rivalitetsstrider i syfte att bevisa sin idé om innevånarnas bristande moral.
I vart fall blir stadens representanter, med Batmans tilltagande våldsamhet mot Joker, allt mer olustiga till mods. Till slut känner de att de vill ingripa för att stoppa Batman, något som den senare avvärjer med en stol som spärrar dörren och förhöret kan fortsätta. Jag lämnar historien med citatet och funderar vidare över de olika aspekterna av det utövade våldet.
Å ena sidan har vi Batmans korrekta bedömning att Joker är en hänsynslös allmänfarlig psykopat beredd till vad som helst för att nå sina mål, något som leder honom till slutsatsen att vad som krävs är tillåtet för att i slutänden rädda staden. Gotham representanter tycks, i alla fall i förhörsstadiet, anse att våldet mot Joker måste begränsas till något som de anser vara moraliskt godtagbart utifrån humanistiska värden.
Medan Joker är den reella brottslingen som moraliskt anser sig ligga i tidsmässig framkant eftersom han anser att Gothams befolkning egentligen har precis samma moral som han själv, anser allt fler röster hos Gothams befolkning att det är Batman som är den skyldige. De blir till synes allt mer överens om att det är Batmans övervåld som har förorsakat våldsspiralen enligt principen våld föder våld. Varför spelar då jämförelsen mellan Batmans och Jokers olika moraliska utgångspunkter och mål så liten roll i Gothams ställningstagande mellan Batman och Joker, till Batmans nackdel? Här tycks mig några av grundvalarna för principen våld föder våld som ensam moralprincip behöva ifrågasättas.
–––
En som kanske skulle kunna leda oss vidare är västvärldens kanske viktigaste och mest inflytelserika militära tänkare: Carl von Clausewitz och boken Om Kriget:
The maximum use of force is in no way incompatible with the simultaneous use of the intellect. If one side uses force without compunction, undeterred by the bloodshed it involves, while the other side refrains, the first will gain the upper hand. That side will force the other to follow suit; each will drive its opponent toward extremes, and the only limiting factors are the counterpoises inherent in war.
Förutom att våld föder våld driver våldet enligt Clausewitz dessutom oss mot våra extremer. Clausewitz är dock tveksam till att radikalpacifism fungerar.
Even the most civilized of peoples, in short, can be fired with passionate hatred of each other…. The thesis, then, must be repeated: war is an act of force, and there is no logical limit to the application of that force. Each side, therefore, compels its opponent to follow suit; a reciprocal action is started which must lead, in theory, to extremes. This is the first case of interaction and the first “extreme” we meet with.
Visserligen menar Clausewitz att det finns begränsande praktiska och kulturella faktorer. Det kan ta lång tid för en konflikt att eskalera fram till ett fullt utvecklad allas kamp mot alla. Om det i nutiden ens någonsin inträffar?
Vårt samhälle, byggt på humanistiska liberala principer, har byggts upp för att hellre fria hundra skyldiga än att döma en oskyldig samt att vid våldsutövning inte använda mer våld vad som är nödvändigt. Det är en princip vi också hävdar i internationell politik. Om även om detta har Clausewitzskt åsikter:
Kind-hearted people might of course think there was some ingenious way to disarm or defeat an enemy without too much bloodshed, and might imagine this is the true goal of the art of war. Pleasant as it sounds, it is a fallacy that must be exposed: war is such a dangerous business that the mistakes which come from kindness are the very worst.
Och visst klingar det här an till dagens högaktuella diskussion om brottsligheten i invandrartäta bostadsområden där Brås nationella trygghetsundersökning 2014, visar att svenskar med invandrarbakgrund löper klart större risk att utsättas för brott än de med helsvensk bakgrund. Ett citat från Erik Helmersons debattartikel i Dagens Nyheter (29/12 2014), Allas ansvar är ingens förklarar:
Det är ett massivt underbetyg för Sverige att vi släppt kontrollen över delar av samhället till brottslingar. Delvis har vi gjort det med goda intentioner. Vi har lyssnat på dem som anser att poliser är en del av någon sorts förtryckarapparat som i möjligaste mån ska hållas borta från problemhärdar och bara bjudas in med armbågen först när alla snälla metoder misslyckats minst två gånger.
Liksom Batman av staden uppfattas som den allt för starke, den som till slut snarare förorsakar upptrappningen relativiseras Jokers onda uppsåt och han blir den allt för svage. ”För Pippi är snäll. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.” (Känner du Pippi Långstrump?, 1947). Uppenbarligen finns det moraliska oklarheter kring hur vi å ena sidan avgör vem som är angripare och vem som är försvarare (befriare) och hur den frågan å andra sidan är kopplad till vem som objektivt besitter den mätbart största våldsapparaten.
Vår lösning tycks ofta bestå av att vi bygger upp växande morallojaliteter som jag i sin slutliga form skulle vilja kalla moraliska allianser. Vad som är rätt moral blir alltså till genom en gradvis uppbyggnad till majoritetsuppfattningar som vi samlas kring, i början informellt och allt eftersom allt mer formellt. Vid uppbyggandet och nyttjandet av sådana moralallianser använder alliansbyggaren ofta skandalisering av sin motparts undermåliga moral som vapen i en ömsesidig kamp. Alliansens deltagare ska på så sätt finna att de moraliska anklagelserna är rättfärdiga och göra anklagelserna till hela alliansens uppfattning och därmed kampen.
Så vad händer då när någon, till skillnad från Appolonius, för onda syften utnyttjar sin kunskap för att skapa sig själv fördelar? Kan kanske själva vetskapen om denna nutida västmänniskans kulturella pacifistiska princip, att ta till våld som sista utväg och att begränsa våldet till det absolut nödvändigaste, utnyttjas av dem med egna illvilliga syften? Och var går den moraliska gräns där försvar inte längre anses vara berättigat utan istället anses vara ett angrepp?
Och än värre, kan en illvillig person eller grupp för egna syften åt den ständigt växande alliansen kan skapa motståndaren som fiktivt skyldig (en syndabock) för att på så sätt avlänka denna omvärld från de egna förbrytelserna?
¹ Enligt svenska Wikipedia avled Heath Ledger 2008, snart efter filmens färdigställande, och tilldelades postumt en Oscar för bästa biroll 2009. Dödsorsaken fastställdes som en oavsiktlig kombination av sömntabletter, ångestdämpande och smärtstillande medicin.
Danny Kohn 