Sverigedemokraterna, judarna och Israel

Att Sverigedemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti motsägs att det mesta av seriös forskning (se t ex Forskarna är eniga – SD är inte fascister, FoF 9/12 2014). Varför är denna fråga då viktig? Jo, om vi bara ökar volymen men inte kvalitén i våra analyser riskerar vi att tänka i fel banor vilket kan leda till att vi drar fel slutsatser och i nästa led att vi handlar fel.

Björn Söders uttalande om judar och identitet är dock ändå djupt problematiska. Inte främst för att de kan kopplas till just fascism utan istället för det han skriver i sin helt egna förklaring vilket bottnar i Sverigedemokraterna människosyn. Med anledning av debatten i olika medier kring judar och samer tror jag att följande aspekter är värda att beaktas.

Frågan om människors egenskaper

Låt oss börja med identitet. Det finns mycket om säga om Björn Söder och Sverigedemokraternas politik men jag begränsar mig. Låt mig börja med identitet. Den här ronden av debatt startade med Dagens Nyheters artikel från 14/12-2014 benämnd Den leende nationalismen. För den ändå skulle ha missat citatet upprepar jag det här.

Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?

– Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Det här citatet har stötts och blötts men i botten tycks det ändå finnas två grunduppfattningar om identitet. Den ena är att identitet är ett nollsummespel, ett kärl som bara kan innehålla en viss mängd identitet som vi tvingas att fördela mellan olika fenomen som vi identifierar oss med. Den andra grunduppfattningen är att identitetsskapande är en mänsklig funktion som inte begränsar oss när det gäller att identifiera oss. Att vi har olika uppfattningar om detta kan vi leva med och vilja fundera vidare kring.

Krisen närmar sig dock när vi återigen har en grupp svenska toppolitiker som vill värva väljare för en politik baserad på ett problem som inte kan avgöras politiskt. SD skulle aldrig hålla med den gamla, redan då smått bisarra och nu vetenskapligt avvisade regerings- eller riksdagsbeslutet om att likhetsfeminim skall genomsyra all svensk offentligt finansierad forskning. Vi vet nu att det finns viktiga biologiska skillnader mellan män och kvinnor (se t ex professor på KI, Kerstin Unvnäs Mobergs forskning: The Hormone of Closeness: the role of oxytocin in relationships).

Att dra in mytiska föreställningar om människan i politiken har också tidigare lett till olika samhällshaverier. Ett exempel är rasibiologins uppdelning av människan och de katastrofala konsekvenser den fick för både enskilda, grupper och samhällen i stort.  Ett annat exempel är skolsystemhaveriet som jag redogör för separat i artikeln Skolhaveriet, ett haveri inom akademia, politik och i väljarkåren. Det viktiga är att redan dessa historiska erfarenheter borde fungera som en kraftig varningsklocka för oss för en typ av möjliga haverier i en demokrati av vår typ. Dessa mytliknande brister i vår syn på människans egenskaper som i tidsandan nästan passerar omärkligt kan få stora negativa konsekvenser.

Ett sådant perspektivet anläggs allt för sällan. Istället ser vi fortfarande olika ofta mindre väl underbyggda egenskapsteorier om människan som riskerar att leda oss mot avgrund istället mot lyckosam framtid. Utan att närmare gå in i detaljer vill jag peka ut en av dessa, i min mening grunda egenskapsteorier med allt större politisk betydelse: Sverigedemokraternas principprogram om människan, (2011 kap 2).

För att gå tillbaka till identifikationsdiskussionen, finns också andra synsätt än de populära sociologiska när det gäller att definiera grupper och som inte lika starkt styrs av just vår identifikationsmekanism. Jag kan t ex utifrån ett judiskt perspektiv invändningsfritt vara och anses vara jude oavsett om jag själv medvetet väljer att identifiera mig med judar och judendom. Visserligen kan jag avsäga min tillhörighet till den judiska nationen men jag kan, enligt denna typ av styrmekanism, inte göra det bara genom att ändra min identifiering bort från det judiska. Med liknande tänkande skulle jag däremot utan vidare kunna vara muslim och etnisk svensk. Att denna mekanism inte i det här samhället betraktas såsom sekulär, liberal och modern, ändrar inte det faktum att det är ett synsätt som existerar och som många människor anser har ett stort funktionellt värde.

Enighet och undantag

Som alla noterar önskar Björn Söder skapa enighet i Sverige. Om Söders artikel Med anledning av påståenden i medier kring judar och samer, (SD-kruriren 15/12 2014 finns det mycket att säga, inte minst från antropologisk utgångspunkt dvs. om människans aldrig sinande försök att ena sig i en grupp men där försöket, hur mycket våld som än används, ändå alltid lett henne till söndring och våldsspiraler. På djupet är därför Söders och Sverigedemokraternas idé redan från början att betrakta som dödfödd.

Men jag tänkte här följa ett något annat spår. Från Söders artikel får vi reda på att Söder vill skapa enighet genom att förena fyra mänskliga egenskaper: kultur, språk, identitet och lojalitet. En sak jag omedelbart konstaterar är att kravet på lojalitet. Helt utan att fundera över andra konsekvenser är just lojalitet en ofta använd måttstock för att avgöra om klassisk antisemitism föreligger eller inte. Vi vet att det från tid till annan utformas mer specifika anklagelser mot judar om dubbla lojaliteter och att det brukar ingå i ett centralt tema när det gäller judefientlighet. Idag ifrågasätts t ex judars lojalitet mot Sverige eller Israel. Tidigare har andra varianter på temat varit mer dominerande.

Men Björn Söder försöker att komma undan detta och han gör det genom att hävda att judar och fyra andra s k erkända nationer ska vara undantagna från kraven på gemensam kultur, språk, identitet och lojalitet.

Sverigedemokraterna anser att dessa erkända nationer skall undantas från allmänna assimileringssträvanden och ges långtgående kulturell autonomi. Denna autonomi får dock inte i något avseende stå i motsats till allmänna rättsprinciper, grundläggande mänskliga rättigheter eller demokratiska principer.

Judar ska alltså inte behöva ingå i SD:s krav på gemensam kultur, språk, identitet och lojalitet. Av en aldrig formulerad anledning ska judar vara tillåtna att vara mer lojala mot Israel än mot Sverige och mer lojala mot sin egen grupp än mot stora gruppen kulturellt, språkligt och identitets- och lojalitetslika svenskar. Det det enda verkliga skälet man uppger till detta undantag är rent lagtekniskt: judar definierades en gång som nationella minoritet baserat på ett eller mindre matematiskt uträknat beslutsunderlag, något som man inte vill riva upp.

Samerna är en annan minoritetsgrupp och Söder hävdar att samma politik ska gälla dem. Nu vet vi att Sverigedemokraterna är emot samernas ensamrätt att nyttja viss svensk mark och vatten för särskilda ändamål och liksom deras ensamrätt till t ex rennäringen. Skälet SD kan hävda inskränkning när det gäller samernas rätt som nationell minoritet är att en sådan rätt anses stå i motsats till allmänna rättsprinciper, grundläggande mänskliga rättigheter eller demokratiska principer. Samer ska alltså både ha rätt att utveckla sin kultur men inte få det skydd som behövs för att kunna göra det. Med Söders uppfattning ska samernas kultur reduceras till, för att använda Palmes fras om kungahuset, ”en plym” dvs. något litet, vackert, något att visa upp som särart men något som saknar reell funktion i nationen. Det finns också praktisk Sverigedemokratisk politik som visar att det är partiets avsikt att behandla den judiska gruppen på liknande sätt.

Rimligtvis behöver man som jude dra slutsatsen att Sverigedemokraterna  skiljer strikt mellan den judiska nationen och staten Israel. Partiets Israel-vänlighet betyder inte att man på något sätt är beredd att tillgodose judars kulturella och religiösa behov där de finns t ex här i landet.

Utrikespolitik är inrikespolitik med andra medel

En annan aspekt är den centrala men allt för ofta borttappade aspekten: utrikespolitik är egentligen inrikespolitik med andra medel. Att det fungerar så har vi tydligt kunnat bevittna i regeringens nästan första åtgärd, att erkänna ett Palestina som inte ens själv vet om det vill vara en självständig separerad stat eller inte. Betraktar man dessutom saken spelteoretiskt och tar i beaktande både VALU2014 och de senaste årens uppbyggnad av spänningar mellan den Socialdemokratiska partiledningen och en del stora men känsliga väljargrupper, framstår ett omedelbart behov att belöna dessa eftersom de inte snabbt skulle ha kunnat belönas på annat sätt, t ex genom reformer som dessutom skulle kunna vara smärtsamma. Särskilt i ljuset av ett då hotande nyval hade dessa väljargrupper kunna innebära skillnaden mellan förlust och vinst för regeringen S+Mp.

Att utrikespolitik är inrikespolitik med andra medel, gäller givetvis också Sverigedemokraterna. Återigen kan partiets vurmande för staten Israel inte ses som ett tecken på någon närhetskänsla till den judiska gruppen, något som ofta hävdas av partiets försvarare. Stödet till Israel kommer istället ur behovet att tillgodose partiets andra inrikespolitiska behov.

Kommentera (Den som deltar här har kommit över sitt behov av personliga påhopp och att göra avhumaniserande deklarationer om människor)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s