Yttrandefrihet, respekt och moral – en enkel pendelrörelsemodell

150222 20:56: Sista stycket förtydligat

En del av mitt arbete med mellanmänsliga konflikter handlar om att förstå åsiktsbildning och hur vi umgås med det reella, det rationella och det transcendenta. I denna artikel tänkte jag kort ta upp långvariga infekterade debatter i vars centrum ligger frågan om yttrandefrihet och moral. Debatten rör frågor såsom etnicitet, identitet, invandring, religion, extremism, solidaritet m fl, men jag tänkte lämna det aktuella för det principiella och använda ett girardianskt inifrån- och utifrånperspektiv.

1. Ann-Charlotte Matteus: ”Det är jag som är åsiktskorridoren” och
2. Anne Heberlein: ”Hantera yttrandefriheten bättre”
3. Lars Vilks: ”Heberlein tummar förrädiskt på yttrandefriheten”

Inifrån eller utifrån?

Det mesta av humanistisk forskning utgår från ett inifrånperspektiv. Genom observationer av människans beteende och hennes narrativ försöker vetenskap att förstå människan.

Användningen av narrativer blir allt vanligare i samhällsvetenskaplig forskning. Det kan ses som ett slags intervjuproduktion där berättandet är ett fruktbart sätt att skapa ny förståelse. Berättandet kan ses som en skapande process. där berättaren samtidigt fungerar som skapare av historien och som skapad av historien och av utbytet av dialogen (Johansson, 2005). Enligt Lang, Lansheim och Ohlsson (2012) är det primära syftet med en narrativt inriktad ansats att undersöka hur människor eller grupper av människor, såsom yrkesgrupper eller elevgrupper, förstår och skapar identitet och mening i sina liv [1].

Beteendeobservationer är enligt min mening ett annat sätt att registrera ett narrativ. Att resultaten kan presenteras i kvalitativ eller kvantitativ form förändrar inte sättet som data inhämtas. Utifrån sina narrativsamlingar försöker vetenskapen att dra slutsatser och att bygga teorier om människan; hur hon fungerar i specifika situationer eller mer allmänt en teori om oss som sociala varelser. Detta förfaringssätt inom humanistisk vetenskap, att samla in data och utifrån kollektionen skapa en teori, betecknas här med inifrånperspektivet. Låt oss ta ett exempel på vad detta kan leda.

Min man, Jerry Högnäs, skriver i en opublicerad men granskad analys följande om mobbningsforskning.

Att koppla egenskaper till mobbaren och den mobbade är en syn på mobbning som Rigby beskriver bygger på idén att genetiken skapar förutsättningar för individer att bli mobbare eller offer för mobbning. Vissa barn är helt enkelt mer benägna att dominera andra, och vissa blir lättare offer än andra. Rigby går igenom fyra andra förklaringsmodeller av fenomenet och som ligger som grund för olika program emot kränkande behandling. De fyra synsätten är att se mobbning som: ett beteende som barn lär sig i de tidigaste åren; ett sociokulturellt fenomen (maktrelationer mellan olika grupper orsakar förutsättningar för mobbning); ett fenomen sprunget ur grupptryck; och en effekt av mobbarens känslokontroll, mer specifikt oförmågan att känna skam. 

Rigby skriver själv i sin sammanfattningen av sin översiktsartikel Addressing bullying in schools: Theoretical perspectives and their implications [2] följande.

It can be argued, however, that no single perspective has all the answers. Each has its strengths and limitations

Implicit i detta är att inte ens om vi sammanställer de fem teorierna, erhåller vi en förklaring till fenomenet mobbning.

Inifrånperspektivet riskerar nämligen alltid att skapa en inlåsning i den humanistiska vetenskapen, en inlåsning som ständigt balanserar på gränsen mellan vetande och skenvetande. Inte ens historieforskningen, trots att den säger sig vilja göra just det, förser oss med ett utifrånperspektiv. Att René Girards utomfackliga antropologiska teoribildning kan förse sociologin med en sammanhållen hypotes om också mobbning, anser den senare dock sig kunna bortse från, bl a eftersom data inte har samlats in som ovan beskrivits.

Det här gäller också åsiktsbildningen i en demokrati av vår typ. Vi alla lever i ett inifrånperspektiv och har därför alltid oerhört svårt att analysera våra samhällsskeenden rätt. Att detta påverkar hur vi bildar opinioner och röstar i val är en konsekvens, ibland en farlig sådan.

Differentiering – odifferentiering

Låt oss ta ett fiktivt triangeldrama där två vill erövra samma tredje partner. Skeenden kan, om det tillåts pågå utan adekvat påverkan av kultur, översiktligt beskrivs som följande. Från början sker enklare ordväxlingar vilka eskalerar till  allt mer kärva. Upptrappningen fortsätter till verbala hot, i nästa skede slagsmål och om processen får fortsätta att fortgå ostört, till misshandel, dråp eller mord. För en utomstående observatör ser det ut som de två genomgår en förvandling från att vara ordentligt differentierade till att till slut vara allt närmast odifferentierade. Observatören ser i slutänden två människor som beter sig som vilda bestar, involverade i ett tumultartat bråk utan att längre vara medvetna om vad som utlöste konflikten. De tycker helt enkelt bara förskräckligt illa om varandra.

Inifrån dem själva genomgår de två en motsatt upplevelse om differentiering. Låt oss tänka oss ett annat scenario. Den ena börjar härma den andra, varje rörelse, varje gest, varje mimik. Den härmande gör sig avsiktligt lik den andre. Obehagligt lik. Så obehagligt den andre vill öka differentieringen genom att säga ifrån. Men den härmande slutar inte och konflikten trappas upp. I slutstadiet tycker de två att de är maximalt differentierade. När vi ser två bestar som slåss, ser de två en enorm skillnad mellan sig [3]. Notera hur de två kontrahenterna härmar varandra även i det första exemplet.

Människans önskan att, inifrån sett, differentiera sig från gruppen, att vara en individ, en egen identitet, att vara unik tycks stå i motsats till ett annat behov: behovet av sammanhållning och samordning vilken i sin tur kräver att vi ensar oss med andra dvs. att vi minskar vår differentiering.

Yttrandefrihet och moral

Vilks gör i artikeln ”Heberlein tummar förrädiskt på yttrandefriheten” ett notervärt påpekande.

Yttrandefriheten har en rad begränsningar enligt lag men i övrigt är yttrandefrihet precis motsatsen till det som Heberlein önskar, nämligen brist på respekt.

På ytan kan Vilks påstående ses som ett respektlöst försvar av respektlöshet. Man kan dock också se denna sanktionerade respektlöshet som ett sätt att tillåta en ökning av mellanmänsklig differentiering, att tillåta större olikheter och att låta splittingen öka. Kulturen förhindrar genom yttrandefrihet människorna från att med våld tvinga sig ur odifferentieringens obehagliga identitetslöshet. Yttrandefrihet skulle alltså kunna beskrivas som ett sätt att dämpa människans benägenhet att dra till fysisk kamp mot varandra; den gör det genom att ”lura henne” att avreagera sig med verbal kraft.

Ohämmad differentiering, i synnerhet i handling, leder dock med tiden till obegränsad individualisering. Till slut bryr sig var och en bara om sig själv. Den allt mer fragmenterade gemenskapen kan inte längre gemensamt tillfredsställa, från början de symboliska begären och i ett senare skede de livsupprätthållande behoven. En upplösning av samhällsstrukturerna kan inte längre vidmakthålla de kulturella institutioner, den institutionella differentiering, som ska förhindra att vår dragning mot att det odifferentierade går för långt. Med ett otillfredsställbart begär till vår nästas objekt (hagalenskap) och med en svårkontrollerbar sexuell drift kommer konflikterna att öka om det inte finns kulturella institutioner som tillåts dominera oss. En sådan mot söndrande motverkande kulturell institution är moralen.

Det är den institution som Heberlein argumenterar för i ”Hantera yttrandefriheten bättre”. Genom tabun (hierarkiskt bestämda samtals- och beteendergler) stävjas vår benägenhet till differentiering genom skamfunktionen. Att bryta mot tabun är skambelagt och verkar uteslutande från gruppen. Tabun och den tillhörande skammen ska leda oss till avhållsamhet från att avvika för mycket från det moraliskt tolererbara. Moral syftar alltså till att minska differentiering [4]. Men för att undvika sådana konflikter som beskrivits ovan, försöker den kompensera med att aktivt öka känslan av gemensamhet, samsyn, respekt m m. På så sätt tänks människor, trots att hon bli allt mer lika sin nästa, avhålla sig från att göra sig till varandras rivaler.

I artikeln ”Det är jag som är åsiktskorridoren” gör dock Ann-Charlotte Matteus följande observation.

Jag svarade inte. Att samtala med någon som gick och tänkte på ”volymer” var tabu. Som att dansa vals med Kent Ekeroth.

Men det var ett moraliskt och intellektuellt nederlag att inte svara. Det gnagde i mig.

Annat började också gnaga. När Expressens Anna Dahlberg för ett par år sedan skrev att bostäder började bli ett problem i migrationens kölvatten, ansågs hon fiska i grumliga vatten. Det hade blivit helt illegitimt att tala om rent praktiska, i längden oundvikliga, problem.

Klimatet började kännas väl osunt.

Med andra ord. Tabun avsedda att förhindra konflikter eskalerade i nästa skede till allt fler och allt mer starkt upprätthållna. Resultatet blev en stelhet där samtal inte ens längre kunde handla om vad vi faktiskt behövde tala om, det konkreta. Från antropologin vet vi att en del primitiva samhällen skulle självdö av handlingsförlamning just p g a en massiv tabubildning, om de inte kunde lösa upp de interna samtals- och beteendeförbuden genom handel eller utbyte av partners från någon av grannbyarna [5].

Denna stelhet som de pålagda moraliska tabuna genererar som en följd av att vilja minska våldsrisken, kommer människan att med tiden att försöka att finna sätt att befria sig från. Det kan ske genom våldsspiraler (andra världskriget startade nog så) eller genom yttrandefrihet dvs. sanktionerad respektlöshet.

Men inte för respektlöst. Nya moraliska samtals– och beteenderegler dyker upp och så startar vi från början igen.

Kommer yttrandefriheten och därmed den liberala demokratin att hålla?

Det antropologiska utifrånblickandet in i vår nutid tycks ofta kunna förklara inifrånperspektivet bättre än vad sentida vetenskapliga narrativ-metoder klarar av. Begränsar vi oss till enbart de här två frågorna måste nog svaret då bli att det långa loppet är ovisst. Yttrandefriheten liksom kritik mot den, moralen, verkar av olika skäl för den förras avskaffande. Båda sidorna kan anföra goda skäl. De som vill öka differentieringen vill inte ha kritik och moralförespråkarna önskar minska den för att ”tvinga” till tystnad.

---

[1] Ahlberg, A. Specialpedagogik i ideologi, teori och praktik. Att bygga broar. Stockholm, Liber 2013.

[2] Rigby, K. (2004). Addressing bullying in schools: Theoretical perspectives and their implications. School Psychology International, 25(3), 287-300.

[3] Girard, R. (1977). Violence and the Sacred, kap 6. Hypotesen finns också beskriven i flera av författarens senare verk där människans benägenhet till rivalitet och dess konsekvenser analyseras.

[4] Även ”människors lika värde”, ”de universella mänskliga rättigheterna”, ”jämställdhet”, ”fördelning av välfärd” är sprungna ur föreställningar om god moral.

[5] Girard R. (1987) Things Hidden since the Foundation of the World, sid 77.