150312, Har gjort några förtydliganden.
Låt mig börja med att säga att jag finner den saudiska positionen när det gäller kvinnors och andra minoritetsgruppers samhällsställning fullständigt oförenlig med både min egen och med judisk etisk uppfattning. Etik-ämnet kräver dock en ordentlig fördjupning som jag avser att återkomma till vid ett annat tillfälle.
Låt oss kort börja med det som står i SvD artikel 10/3-2015 och för att därefter gå över till att analysera utrikesministerns icke hållna tal.
Den svenska delegationen med Margot Wallström som chef, tycks helt ha missförstått situationen. Det ”bra mötet” där ”ingen kritik framfördes” hade inte med någon form av erkännande i sakfrågan att göra, något som regeringen först påstod. Istället var det ett kulturellt sätt att tala hövligt till en upptornande fiende medan man tog tid på sig till att besvara angreppet.
Därav drar jag slutsatsen att regeringen faktiskt inte varken förstår den arabiska kulturen eller samtalskulturen och därför varken kan skilja hövlighet från sakfrågor eller sanning från lögn. Trots att det i decennier har funnits utbildningar i umgänge mellan kulturer tycks UD med Wallström i spetesen vara vilse i pannkakan. Nu till några få nedslag i det icke hållna talet.
Utrikesminister Margot Wallströms planerade tal vid Arabförbundets utrikesministermöte
Sweden is also extending a hand in development cooperation and humanitarian assistance throughout the region. Palestine, of course, is a case in point. So are those affected by conflict in Syria, Iraq, Libya, Yemen and elsewhere.
…
We have in relative terms received more asylum seekers from Syria than any other Western country – approximately 65 000 in the last three years. Yet, of course, this is nothing compared to many of your countries. I especially admire the responsible approach of Lebanon, Jordan and Turkey towards Syrians fleeing the war. Efforts of others are equally important.
Här framgår att regeringen i största allmänhet ville framställa sig som en godhjärtad ledare för överenskomna värden. Man ville framhäva sig själv som god och använde Palestina som huvudexempel. Sannolikt tänkte man sig när man skrev talet att erkännandet av Palestina och mottagningen av flyktingar skulle vara det välkomnande bräckjärn som skulle skapa det retoriska utrymme som man ansåg sig behöva för att få leverera s k ”välbehövlig” kritik mot värdarna.
We are very concerned to see how the economy of Palestine is being squeezed from several ends. Jointly with other EU member states we will do our utmost to try to alleviate the burden and to convince Israel to change its actions, in particular to fulfil their legal obligations to transfer Palestinian money to the Palestinians.
Arabförbundet har sedan årtionden tröttnat på de palestinska araberna och deras ledare, vilka helt korrekt måste beskrivas som utstötta och uteslutna. Men de palestinska araberna är inte utstötta av Israels judar vilket den svenska partiöverskridande politiska linjen, centrerad i dagens regering, hävdar. Istället är de palestinska araberna, och har så varit, utstötta och uteslutna från sin egen, den arabiska nationens, gemenskap. I ett land som Sverige, där folkgruppstillhörighet bara ses som att handla om identitetspolitik, kan det vara svårt att förstå den avgrundsdjupa bitterhet och sorg som denna uteslutning har medfört, ett faktum som Sverige inte kan kompensera med en syndabockspolitik gentemot Israel.
Frasen ”the economy of Palestine is being squeezed from several ends” levererar därför ännu ett knytnävsslag. Hos majoriteten av Arabförbundets regeringar är, de vackra orden till trots, de palestinska araberna och deras ledarskap illa sedda. Under kriget ”Protective Edge” 2014, blev detta ytterst tydligt då flera arabstater än någonsin öppet och genom för regionen ovanligt öppna och generande budskap, tog avstånd från ledarskapen i både Gaza och i Ramallah.
Hade Wallström haft någon djupare insikt i själva sakfrågan, i offrens situation, skulle hon utan förbehåll ha uttryckt sin förfäran över hur de palestinska arabernas situation fortfarande är frukten av en snart hundraårig cynisk panarabisk religionskulturell maktpolitik, uppbyggd och fortfarande vidmakthållen med en retorik av judehatiska vanföreställningar. Men istället har vi en utrikesminister som gör sig till talesperson för människor som hon inte representerar.
Young women and men in both Palestine and Israel are about to lose hope. They need to see that there is an alternative to violence, to a depressing status quo and to a continuously negative development on the ground.
När det gäller Israel har den dagen ännu inte kommit då Sverige är hoppets substitut för Israels ungdomar. Snarare frågar Sveriges judiska ungdomar sig om de inte är dags att flytta från det här landet. Det som istället skulle ha kunnat givit Sverige en andra chans att spela en reell roll i Mellanöstern, grusades istället en andra gång. Istället för att stödja den faktiska ”negativa utvecklingen på marken”, användes en starkt ideologiskt hållen retorik som slog tillbaka. Men utrikespolitik förblir inrikespolitik och skådespelet har därför som syfte att känslomässigt tillgodose de svenska stödtruppernas behov av att kunna enas kring syndabockar.
Med tillstånd av Kalle Storkirk © (http://www.kallestrokirk.se)
Summa summarum tycks Sverige nu för tillfället ha hamnat i samma utstötta position som de palestinska araberna. Är det fortfarande de israeliska judarnas fel?
Danny Kohn 