Svar till Peter Weideruds artikel Farligt att ”religiofirera” konflikter

Svar till Tro och Solidaritets, Peter Weiderud, artikel Farligt att ”religiofiera” konflikter.

Tro och Solidaritets decennier av missionerade har förgiftat mängder av i Sverige boendes syn på judar i Sverige, i Europa, i USA och i Israel. Inspirerat av Sovjetunionen i början på 1960-talet startade på vänsterkanten i svensk politik ett historieberättande om palestinier som förföljda som nu har spritt sig över snart sagt hela det svenska politiska spektrat. Men det värsta är att just Tro och Solidaritet också indirekt legitimerar muslimskt judehat på svensk mark. Därmed har man frångått de etiska spelreglerna flera gånger om.

Att samla majoriteter kring sin tro är inte det samma som att handla etiskt.Jag är en jude med föräldrar från koncentrationslägren som sedan 1991 med stigande intensitet har studerat främst judeförföljelser men därifrån också mellanmänskliga konflikter i allmänhet. Syftet med mitt arbete har varit att gå till botten med och finna en slutlig förklaring till alla dessa fenomen. Efter stegvisa genombrott är jag hyfsat övertygad om att jag förstår både varför judeförföljelser finns och hur dess mekanismer fungerar. Det går också att visa, tvärt om vad Tro och Solidaritet hävdar, att dessa principer är gångbara och fortfarande används i nutid.

Judisk erfarenhet och kunskap om förföljelser, deras orsaker och mekanismer samt hur judar skyddar sig från dem (allt detta är inkluderat i judendom), överträffar Weideruds och hans organisation, med ca. 3500 år. Antropologiska studier av myter från tider långt före judendom, men dokumenterade också i judiska texter, visar genomgående hur förföljaren genom att framställa sig själv som den fristående beskrivaren av den skyldiges skuld, försöker att dölja det verkliga uppsåtet med sin beskrivning.

Går vi framåt i tiden ser vi ständigt nya självpåtagna åklagare som med fiktiv bevisning beskyller judar för att orsaka upprördheter orättvisor, skador, egendomsförluster, rivalitet och splittring hos de omkringlevande. De gör det alltid i syfte att ena sin egen grupp, sin organisation, sin befolkning och sin trosförsamling – idag för att skaffa väljare. Även om det skuldbelagda offret fungerar allt sämre som katarsis, är metoden fortfarande utbredd. Men den kräver att volymen ständigt ökas.

Låt oss se på följande påstående.

Till skillnad från djupt rotad, historisk och ideologisk europeisk antisemitism, är den arabiska antisemitismen i hög grad politisk, kopplad till den arab-israeliska konflikten. 

Det finns sammanställd, referensrik och populärt redovisad historisk forskning som visar att förhållandet är det rakt motsatta. Judehatet i MENA-området har visats komma ur religiösa nedsättande beskrivningar och påbud. De har spritts och tillämpats under upp till ca 1400 år och har inpräntat djupa spår i det sociala medvetandet i området. Föga överraskande har en f.d. storimam på Al-Azhar som särskilt forskat om just judars framställning i islamiska texter, kom fram till att ungefär 35 % av islams samlade texter innehåller nedsättande och starkt nedsättande omdömen om judar.

Vi känner idag tillräckligt väl både storlek på och variationer av förtryck, egendomsförluster, lemlästning, rättfärdigat mördande samt större pogromer på judar liksom med vilka islamiska påbud dessa har uppviglats fram. Det är inte heller särskilt svårt att visa att den religiösa och politiska judefientliga indoktrineringen i MENA-området har varit oberoende men av samma kvalitativa sort som den europeiska. Sent tillkomna vanföreställningar med europeiskt ursprung bekräftar bara den väl etablerade mottagligheten för den här typen av vanföreställningar. Så varför är detta så uppseendeväckande att Peter Weiderud och hans organisation på alla sätt och med alla medel vill försöka att dölja denna fakticitet? Eller låt oss se saken såhär.

Om vi inte längre kan tolerera gaskamrarna som en åsiktsfråga utan anser det vara en historisk fakticitet, varför ska judars förföljelser i MENA fortfarande ses som åsiktsfråga?

Låt oss nu gå över till följande stycke och särskilt fundera över första frasen ”Till skillnad från … ser vi”:

Till skillnad från Gustavsson ser vi att konflikten Israel/Palestina är en nyckel. Till problem i hela Mellanöstern, till terror i Europa, till ökat muslimhat och delvis till växande och återfödd antisemitism. 

Problemet med Weideruds och andra representanters texter är att vi aldrig får reda på hur de kommer fram till sina påståenden. Deras ”seende” tycks mer än om fakticiteter handla om en medveten avsikt att driva frågan om rätten till s.k. narrativ. Vi bör därför göra ett intelligent antagande kring varifrån denna önskan om narrativ har sitt ursprung. Weiderud upplyser oss om den dialog som man inledde med PLO, som ett led i vårt långa arbete för att bidra till konfliktlösning mellan Israel och Palestina. Skådar vi in i verkligheten kan vi konstatera att 40 år av misslyckanden av Weiderud inte anses vara grund för en omprövning av sin strategi så låt oss undersöka saken vidare.

Vi finner att även modern konfliktlösning enligt liberal fredsmodell handlar om att förena parters till synes oförenliga narrativ. Att mäkla fred sker enligt denna modell genom parternas är villiga att göra uppoffringar i sina narrativ för landa i ett i alla fall delvis gemensamt narrativ ovanpå vilket fredsarbete kan byggas. Varför har då detta inte fungerat och varför är inte Tro och Solidaritet självkritiska?

Följande påstående kan nog skina ytterligare ljus över den saken.

För den drabbade spelar givetvis ursprunget ingen roll – hot, våld och terror är lika vidrigt och farligt oavsett – men politisk antisemitism kräver ett annat politiskt angreppssätt.

Vad skiljer politiska antisemitism, den som antas måste ha funnits redan i och med Dreyfus, Hitlerism och Sovjetkommunism från annan antisemitism? Men faktiskt fanns där redan hos de romerska härskarna. Hur menar Weiderud att begreppet politisk antisemitism här ska tillämpas isolerat från de religiösa imperativen? Vad menar Weiderud att Europas judar under den liberala fredsmodellens banér, skulle ha offrat av sina narrativ för att förbättra sin situation gentemot sina rasbiologiska och nazistiska förföljare? Kan narrativ ersätta fakticitet?

Nej, som det tycks blir vi avsiktligt lämnade med ur narrativ deducerade lögner:  fientlighet och hatspridning mot judar och judendom i omfattande delar av MENA-områdena och i det Ottomanska riket 1) komma inte ur långvariga starka religiösa förtalskampanjer och förtryckande imperativ, 2) skulle inte sedan över 1000 år vara starkt rotade sociala fenomen och 3) att politiken inte använder sig av fientlighet mot judar i syfte att lösa inre problem inom den arabiska/muslimska gruppen.

Med dessa fakticiteter bortplockade är Weideruds slutsats, att sätta Israel i centrum för bekymren fullständigt logisk liksom är kopplingen tillbaka till Europa. Israel militära uppbyggnad sker då som följd av judars behov av att förtrycka. Men Weiderud kan bara komma till denna ståndpunkt genom att likställa fakticitet med narrativ. Vi måste därför dra slutsatsen att Weiderud enligt sin moraliska plattform anser att judar ska ge upp fakticitet, dvs bortse från den pågående förföljelsen, för att tillfredsställa förföljarens narrativ.

Antropologer har noterat att när mobben skriker skyldig!, kan man i stort sett vara säker på den anklagades oskuld. Vidare menar de att den anklagade mycket väl ha begått det brott som den anklagas för men att mobbens förföljelse av den anklagade ändå aldrig kan förklaras utifrån det begångna brottet. Idag anser vi oss mer civiliserade men det förtar inte att fenomenet fortfarande är djupt historiskt rotat.

Hela den opinionsstorm som under decennier har arbetats upp med benäget bistånd av Tro och Solidaritet, denna sakta stegrande jakt på och skuldbeläggning av judar, tycks oavsett alla utelämnade fakticiteter inte går att förklara på något annat sätt än mobben som ropar efter människooffer för sin känslourladdning. Enigheten bakom Israels judars skuld och dessutom av Weiderud överförd till Sveriges judar är bara ännu ett indicium på vad som pågår under ytan av polityr.

4 tankar om “Svar till Peter Weideruds artikel Farligt att ”religiofirera” konflikter

  1. Ping: Mohammed Omar: Varför attackerar jihadisterna judar? | Danny Kohn

Kommentera (Den som deltar här har kommit över sitt behov av personliga påhopp och att göra avhumaniserande deklarationer om människor)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s