Idag (2/6-2015) kom jag att läsa en ledare i Svenska Dagbladet kallad ”De designar ditt röstbeteende”. Den handlar om en uppfinning kallad evidensbaserad politik. Efter att ha läst artikeln började jag fundera över vilken sorts ideologi som kommit fram till dessa idéer. Lite googlande visade att mina misstankar var befogade: ideologin, Framstegshumanism, sägs vara ”en blandning av modern humanism, human-etik och transhumanism”, vad allt detta nu det betyder. Den säger sig ”dela idéer från (sic!) ekologism, piratideologi samt socialism, liberalism och kapitalism”. Oj!
Vi talar om Humanistiska partiet i Uppsala. Eftersom humanister ett bra tag har velat göra sig relevanta i både samhällsdebatt och i politik, behöver vi nog också börja granska deras budskap på lite större allvar. I denna artikel begränsar jag mig till det påstådda evidensbaserandet.
Uttrycket att ”dela idéer från” visar verkligen hur modern man vill framställa sig. Idéer delas ungefär som i sociala medier. Ett klick, och idén är delad. Här har individer genom årtusenden lagt sina hjärnor i djupa veck för att försöka att förstå människans väsen. Numera delar man idéer. Såhär resonerar man.
Först måste man definiera (sic.) vad en människa är, och det är svårt. Om man ändå ska försöka är nog ordet mångsidig ett bra försök. Människan har många sidor, varierande behov och viljor. Hur ska man kunna tillgodose alla? Svaret är att man inte kan det. Det finns ingen utopi. Men det finns kompromisser! Politik bör ständigt sträva efter att skapa bättre kompromisser.
Amatörmässigt snömos av den lägre ordningen! Nog vet religion och vetenskap sammantaget väldigt mycket mer om människan än så. Lämnar förvånat detta och går vidare till det konkreta. Man föreslår en arbetsmetod.
Vad är något om det är ”evidensbaserat”?
Termen är inte så ofta förekommande i vardagsspråk. Det första ledet, evidens, finns definierat i Svenska akademins ordbok (SAOB, 1923) såsom:
”klarhet, tydlighet, påtaglighet, uppenbar visshet; numera i sht i uttr. till full evidens bevisa”
Eftersom ordet evidensbaserad inte heller verkar förekomma i Svensk akademiens ordlista på webben, drar jag slutsatsen att det än så länge är ett specialistord. Ordet är också rätt ofta förekommande i den del av samhällsdebatten som förknippas med sjukvård. I SBUs (Statens beredning för medicinsk utvärdering) ordlista definieras evidens på följande sätt.
något som bedöms tyda på att ett visst förhållande gäller (av latinets evidentia ´tyd-lighet´). I termen »evidensbaserad sjukvård är evidens det sammanvägda resultatet av systematiskt insamlade och kvalitetsgranskade vetenskapliga observationer, vilka ska uppfylla bestämda krav på tillförlitlighet så att de sammantaget kan anses utgöra ´bästa tillgängliga bevis´ i en viss fråga. …
Hur vet då den medicinska forskningen om evidensen är stark eller mindre stark?
Evidensstyrkan är en bedömning av hur starkt det sammanlagda vetenskapliga underlaget är för att besvara en viss fråga på ett tillförlitligt sätt. SBU tillämpar det internationellt utarbetade evidensgraderingssystemet GRADE. För varje effektmått utgår man i den sammanlagda bedömningen från studiernas design. Därefter kan evidensstyrkan påverkas av förekomsten av försvagande eller förstärkande faktorer (påverkansfaktorer), dvs studiekvalitet, samstämmighet, överförbarhet, effektstorlek, precision i data, risk för publikationsbias och andra aspekter, t ex dos–responssamband.
Det är alltså den här typen av förfaranden som man från Humanistiska partiet vill få oss att associera till.
Evidensbaserad politik, en granskning
Humanistiska partiet definierar dock evidensbaserad politik enligt följande.
Evidensbaserad poltik kan liknas med den vetenskapliga metoden. Den tar inte hänsyn till hur man känner för en fråga, den tar hänsyn till hur människor och saker påverkas av besluten. Det är en metodik för att komma fram till optimala slutsatser.
EBP Steg för steg:
1. Definiera problem och mål. Målet ska vara tydligt och överordnat.
2. Anlägg en bred angreppsmetod: Våga fråga och ifrågasätt allt.
3. Inhämta information från olika håll, om möjligt med utgångspunkt i konkurrerande teorier, ideologier etc.
4. Olika alternativ definieras och utvärderas utifrån idag tillgänglig kunskap.
5. Beslut fattas.
6. Resultatet av fattade beslut utvärderas löpande.
Om vi jämför SBUs skrivningar om evidensbaserad medicin med det Humanistiska partiet kallar evidensbaserad politik, ser vi först och främst att de senare saknar evidens för att deras metod är evidensbaserad. Faktiskt visar man inte ens att SBUs metod, om man skulle ta den med bara kontextuella justeringar, skulle fungera i politiken. Man lägger t ex inte fram någon vetenskaplig forskning som visar att varken SBUs eller den egna metoden skulle fungera att styra stater på. Ändå måste man rimligtvis vilja ändra i riksdagsordningen för att införa detta.
Framtiden är aldrig är en upprepning av historien och därför saknas starkare evidens om den. Medan den absoluta merparten av all vetenskap, inte minst den över alla bräddar växande humanistiska delen, bara kan forska på det förgångna, är det politikerns uppgift att utreda och fatta beslut stående inför en framtid om vilkens utformning det per definition bara finns svag evidens.
Låt oss nu göra nedslag i innehållet i den föreslagna arbetsmetoden och granska vad de föreslår.
1. Definiera problem och mål. Målet ska vara tydligt och överordnat.
För att kunna definiera problem och mål behöver man ha en fast punkt, en utgångspunkt. Här tycks Humanistiska partiet inte riktigt ha tänkt klart. Både utgångspunkter, problem och mål måste utvecklas. Att för ett så komplext samhälle som det svenska formulera problem och mål, kan därför nog först komma ifråga en bit in i ett förändringsarbete.
2. Anlägg en bred angreppsmetod: Våga fråga och ifrågasätt allt.
3. Inhämta information från olika håll, om möjligt med utgångspunkt i konkurrerande teorier, ideologier etc.
En universitetslärare på ett universitet i Mellansverige lär ha stipulerat för sina elever att om man skulle lära sig baka bröd från grunden skulle man behöva gå tillbaka till universums skapelse. Det har han givetvis helt rätt i. Att ifrågasätta allt innebär att bredda sig oändligt. Med mänskliga begränsningar, kan vi givetvis aldrig tillåtas ifrågasätta allt eftersom vi då aldrig skulle kunna komma någon vart.
Med dessa båda punkter försöker författarna dölja de extremt svåra metodproblem som alltid uppstår med den ständigt nödvändiga avgränsning som alltid måste leda till avskärmning och som därför aldrig kan leda till den ovan påstådda optimala resultaten. Visst är en god dygd låta bli att avskärma sig. Men dygden leder också till en exploderande informationsmängd vars komplexitet mänsklighetens med sina ännu mycket bristfälligt utvecklade texthanteringsmetoder, har svårt att klara av.
4. Olika alternativ definieras och utvärderas utifrån idag tillgänglig kunskap.
Vi talar om maximal bredd (allt ska ifrågasättas, dvs. också ifrågasättarna). Minsta lilla parkväg blir ett mastodontprojekt om all tillgänglig kunskap ska tas med. Och då har vi inte ens diskuterat vad som anses vara kunskap.
Vi skulle därför förmodligen bäst kunna likna den förespråkade arbetsmetoden med en matematisk-statistisk där vi i ena änden matar in all tillgänglig kunskap (vad det nu är) från världens alla databaser och i andra änden har organisationer som utvärderar den.
Kunskap, global som den är, ändrar sig dock dag för dag. Innebär inte principen att man varje dag behöver börja med ett blankt papper och slänga det i slutet av dagen?
5. Beslut fattas.
Eftersom beslut inte ska fattas på känslomässiga grunder tycks de alternativ som tas upp i punkt 4 egentligen inte behövas. Istället förefaller besluten vara självmatande baserade på de underlag som vetenskapsgranskarna kommer fram med. Bästa matematiska-statistiska alternativ vinner och vid likvärdighet sker lottdragning. Politikerna kan avsättas och vetenskapsmän sätts in som beslutsfattare. Känslor är ju som lottdragning enligt författarna.
Är då den förespråkade känslolösheten vid beslutsfattande evidensbaserad? Många psykologiska, psykiatriska och neurologiska rön, liksom gammal folkvisdom, hävdar att vi människor aldrig fattar några beslut annat än grundade på de känslor som vi förnimmer. Men Humanistiska partiet anser inte att man ska ta ”hänsyn till hur man känner för en fråga”. Så om den föreslagna arbetsmetodiken inte har uppkommit ur evidensbaserad vetenskap, vilket vi nu anar att den inte har, är då inte den enda fördelen med den att den känslomässigt passar skaparna av den?
Den som påstår sig ha funnit en ”metodik för att komma fram till optimala slutsatser” för politiska kompromissbeslut har en hel del att leva upp till. Från Kuhns paradigmteori vet vi att den mest användbara kunskapen vid ett givet söktillfälle mycket väl befinna sig i helt i vetenskaplig skugga; i en rapport som ingen citerar, som inte är brett publicerad och med idéer som paradigmatiskt avviker från det vetenskapliga konsensus. Politikerna liksom samhällsstämningar i övrigt styr ju särskilt den humanistiska vetenskapen. Det kan ta en eller flera generationer innan en ny tanke kan slå rot i vetenskapssamhället och därefter leda till det nödvändiga paradigmskiftet. Den som är intelligent och idog nog att fånga upp denna svårfångade udda men mer relevanta kunskap, kan givetvis skapa sig en avsevärd fördel.
Säg Hej till det nya!
Humanistiska partiets främsta ideologiska dragplåster är: ”Säg nej till det gamla. Det vidskepliga och irrationella tänkandet och Säg Hej till det nya!” Varje trovärdig ideologi tycks tyvärr behöva en syndabock, på många andra håll i form av en s k halmdocka.² Humanismens huvudmotståndare, vilket Humanistiska partiet tydligt återspeglar, är religionen.³ Som ersättning för religion väljer man lycka.
Vi vill att samhällets mål ska vara att göra människan lycklig. Ett sätt man gör detta är genom att ge människor förutsättningar och stöd att förverkliga sig själv. Alla har olika utgångspunkt och behöver olika mycket stöd, men alla har samma människovärde och ska behandlas på bästa möjliga sätt.
Att lyckomålet är väldigt vanligt, kanske numera t o m normerande i svensk politik samtidigt som Sverige tillhör toppen i välståndsligan, är inte ett bevis på samband. Den vetenskaplig evidensen för lyckan som samhällsuppgift förblir ännu svag. Varken sociologi, statsvetenskap, vetenskaplig etik, filosofi eller relaterade vetenskaper har visat sig kunna överbrygga de många svåra etiska stötestenar som vi ser här och världen över. Man har i så fall inte kommit underfund med hur man skapar lycka. Även om människans våldsutövning under lång tid anses ha sjunkit, tycks detta inte enbart bero på en ökning av lycka grundat på välstånd utan också på en stigande symbolproduktion. Är lycka månne fel styrvariabel?
Som jag ofta har påpekat räknade redan ekonomismens fader, Adam Smith, ut att människans begär är otillfredsställbara. Därmed är lyckan inducerad utifrån en svårfångad temporär. Endast ett ständigt ökande välstånd kan bibehålla samma nivå av lycka, något som blir allt svårare att uppnå. Vi vet att identitet bara är löst förknippat med jakt på välstånd men däremot tycks den kunna vara kopplat till lycka. IS-krigarna dör lyckliga men många av dem som överlever är djupt olyckliga och vill tillbaka till striden så att de kan få dö lyckliga. Religionen är knappast felet här. Att få dö hjältemodigt i krig är en extremt gammal tradition som odlas också här i det sekulära Sverige.
Ett annat exempel på lycka som negativ styrvariabel är vår havererade skola. Den svenska dåvarande pedagogiska vetenskapen hävdade att den forskning de bedrev faktiskt visade att man kunde förbättra skolan genom att basera den på lust dvs. lycka (Jenny Maria Nilsson, SvD, 26/5). De lyckotroende, eller låt oss kalla dem lockelsetroende, är fortfarande högljudda och hindrar fortfarande effektivt en radikal omvandling av vårt utbildningssystem.
Alla håller på goda grunder inte med om att samhällets mål ska vara att göra människan lycklig. En på mimetisk teori baserad konkurrerande och avsevärt mer modern uppfattning ifrågasätter den humanistiska vetenskapens grundföreställning om individens autonomi att självständigt forma sin identitet. Därför ifrågasätts också individens möjlighet att göra fria och självständiga val. Enligt denna uppfattning anses det ständigt pågå en omfattande förmedling av identiteter och begär mellan människor där varken identiteter eller begär helt kan tillfredsställas samt att allt från lokal samhällsoro till internationella konflikter har dessa mer grundläggande mellanmänskliga mekanismer som grund.
Slutsatsen blir då att samhällen, istället för att uppdra åt sig själva att göra människan lycklig, vilket inte avhåller henne från våld då hennes identitet hela tiden är förmedlat och hennes förmedlade begär är omättligt, behöver byggas efter andra principer, t ex att få människor så fredliga som möjligt.
¹ Läs gärna Nassim Nicholas Talens bok Svart svan (Black Swan)
² Från Wikipedia: ”Halmdocka (halmfigur, halmgubbe), engelska ”straw man argument”, är ett retoriskt grepp, som kan vara antingen en medveten taktik eller en form av argumentationsfel. En halmdocka används särskilt i ett läge då en motståndares verkliga argument kan vara svåra att bemöta rationellt.
Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge. Halmdockor kan leda till att en debatts fokus fjärmar sig från kärnfrågan.
³ Avser inte att i detta inlägg vidare gå i polemik med Humanistiska partiet om deras halmdocka religion annat än att återigen konstatera som flera gånger i detta inlägg, att om man menar allvar med sin metod att anlägga en bred angreppsmetod och att våga fråga och ifrågasätt allt, kanske det är dags att tillämpa den redan vid utformningen av sina egna principer och program.
Danny Kohn 