Skapar skolan de föräldrar den förtjänar eller står vi mitt uppe i en rättighetskris?

SvT skriver idag artikel; ”Sluta bråka på föräldrarna – och börja samverka”. Ur den citerar jag en Tommy Lindström, vice ordförande för Föräldraalliansen:

– Har man inte en bra överenskommelse med föräldrarna, då får man en mejlbombning. Om man inte känner förtroende för sin lärare eller för sin rektor, då får man föräldrar som ringer och terroriserar, och mejlar.

Föräldraalliansen förklarar alltså krig mot lärarkåren om den inte gör som föräldrarna vill! 

Två citat till:

– Jag håller med om att man gjort skolan till en marknad. Då blir det ju så att föräldrar uppfattar det som att man har en investering som man vill placera och få bäst avkastning på, säger Tommy Lindström.

– Jag kan inte säga ”låt lärarna vara ifred”. Det är vi som har ansvaret för våra barn, då måste vi ställa krav.

Lärare som fiender, barn som investering?

Låt oss börja med att ställa oss följande frågor.

1. Är skolvalet verkligen fritt eller sker det av mimetiska föräldrar som omedvetet dyrkar varandra och varandras barn som förebilder (idoler) och vill att deras barn ska bli bättre än ”grannens”?
2. Vill dessa föräldrar inte bara sina barns väl? Vill de inte också, och kanske framförallt själva genom barnen höja sin egen självuppfattning som förälder och som människa? Vill man t ex genom sina barns framgång själv bli dyrkad och ses som förebild: de perfekta föräldrarna?
3. Håller barn på att förvandlas till mentala barnsoldater? Är de nu också inom skolområdet, så som ofta inom idrotten, krigare uppviglade till strid i föräldrars inbördes prestigetävlingar? Ser tävlande föräldrar skolan som en sportgren där det är klubbens eller domarens fel om barnet inte vidare?
4. Hur ska man annars se på föreställningen om barn som investering? Vad är det annars som man föräldern önskar i avkastning av sitt barn?

Mimetisk teori menar att detta är vad som förutsägbart bör hända i ett samhället där rättighets- och rättviseideologier får breda ut sig och dominera vår gemensamma livsuppfattning. Vi bör förmodligen därför bredda frågan till följande.

Håller balansen i våra traditionella idéer, de som kom till oss via franska revolutionen, de om jämlikhet och broderskap, på att stjälpas av idén om rättvisa och i förlängningen av rättigheter? 

Spelar det någon roll om jakten på rättigheter sker på bekostnad av samhällets sönderfall? Den berättigade demokratiska politiska kampen om väljarna har tillsammans med vår yttrandefrihet ,via olika rättighetsallianser, lett oss till en ny, destruktiv men ännu fysiskt oblodig kamp mellan människor på slagfältet vardagslivet. Kampen är nu av sådan omfattning att den leder till märkbara negativa samhällseffekter.

Lite skissartat kan man säga att det började med att ”förbättra skolan”; den skulle göras lustfylld. Därifrån, och med allt sämre utbildade gymnasieelever, gjordes universitet och högskolor till produktionsenheter för arbetskraft där titlar snarare än kunskap blev det viktiga. Utvecklingen ledde också till att rörelser grundade i skenvetenskapliga sociologiska s k anti-rasistiska tankegångar (hämtade från ett USA där ras fortfarande är ett gångbart begrepp) blev  rättighetssmittade. Grupper tänkta att bygga upp det framtida Sverige blir istället allt mer separatistiska. Riksdagsman Hanif Bali skriver belysande på Twitter (4/6-2015): ”Svenskiranier är överrepresenterade med nästan 200% i Sveriges riksdag. Kommer kvoteringsivrare avkräva halvering av antalet iranier?”

Snarare än klasskampen uppstod rättighetskampen samhällsgrupper emellan. Givet människans otillfredsställbara begär, var tänker vi oss att vår kämpande för rättigheter ska sluta?