Att filma olyckor istället för att hjälpa offer, en upplevelsefråga?

Betänkt följande scenario hämtad från en ledarkröninka av Susanne Birgersson i GP den 21/8 2015, Någon drunknar och du filmar.

… en 15-årig pojke var nära att drunkna. Folk på platsen struntade i räddningspersonalens anmodan om hjälp, även de upptagna av att filma kalabaliken med sina mobiltelefoner.

Artikeln innehåller fler exempel med liknande skeende. Vad kan vara orsaken till mänskornas beteende? 

Det finns säkert olika sätt att förklara detta. Att observationen stämmer är jag övertygad om från egna erfarenheter redan från långt tillbaka i tiden. Sedan årtionden är en föregångare känd: tittköer på motsatta vägbanan där en olycka har skett. Intresset för olyckan tycks ta upp mental kapacitet från det planerade arbetet, framförandet av bilen på ett säkert och målmedvetet sätt. Det finns också en hel del olycksforskning som visar sambandet med farofyllda situationer och psykologiska fenomen. Om något går sönder eller inte uppträder som vi förväntar oss, kan vi drabbas av fascination; vi drabbas då av tunnelseende, vi koncentrerar oss på detaljen och vi avskärmar oss på olika sätt från omvärlden. Samtidigt som vi, genom fascination, ägnar allt mer uppmärksamhet åt den krånglande detaljen förlorar vi medvetenheten om förändringar i omgivningen och därmed sammanhanget för den övergripande arbetsuppgiften. Denna avskärmning kan i sin tur kan leda till en svår olycka. Det finns många exempel från kontrollrumsteori där man har visat att olyckan började med en krånglande detalj vilkens uppmärksamhet därefter i en kedja av olyckliga omständigheter lett till ett mer eller mindre katastrofal händelse. När datorerna och därmed automatiken gjorde sitt inträde i cockpit uppträdde en ny typ av flygolyckor vars ursprung kunde härledas till fascination.

Men det finns andra infallsvinklar.

Det förefaller mig som att det här också finns inblandad en en ny form av självdyrkan, en narcissism. Det här med narcissism är för övrigt intressant då det lär vara så att diagnosen numera har eller håller på att tas bort från den psykiatriska diagnosmanualen, i alla fall i USA. Man skulle ha kommit fram till att om man skulle behålla diagnosen, skulle större delen av USAs befolkning behöva sjukdomsförklaras. Narcissism har på gott och ont, jag tror på ont, numera blivit en del av i alla fall den västerländska kulturen.

Tidigare har vår benägenhet till självkärlek mest adresserats av reklam och erbjudanden syftande till att få oss att konsumera mer. Nackdelarna har vi på olika sätt kompenserat. Med kombinationen av mobilkameran och mobilt internet samt en samhällsutveckling som förstärker fokus på individen och motsätter sig fokus på gruppen, tycks narcissism ha hittat en ny väg att komma till uttryck.

Gamla tiders karnevaler, en utvidgning av festivalen, ledde ibland till dödsfall helt enkelt för att folk under karnevalens strikta tidsbegränsning fick slå sig fria från den sedvanliga strikta uppförandekoden, vilket också möjliggjorde utlopp för en portion aggressiv tanklöshet. Vi ser också festival-/karnevalfenomenet idag, t.ex. i politiska demonstrationer och s.k. supportervåld. Båda syftar samtidigt till att framhäva stolthet och tillhörighet men laddar också, här lika oönskat, ur känslostormar genom våldsamheter.

I det här fallet tycks något liknande pågå. Den upplevda olycksscenen tycks ingå som en del av en av individen själv abstrakt konstruerad festival/karneval. Olyckshändelsen och skeendet i dess samband bidrar till feststämningen genom att tillföra rätt blandning av aktion, spänning och fara men ändå på distans. Man är med men ändå inte. Att minska avståndet ökar känsla av deltagande närvaro.

Även helikopterpiloten som skulle ta pojken till Astrid Lindgrens sjukhus berättar i lokaltidningen ”Mitt i”om att när han skulle landa vägrade folk att flytta på sig, trots att brandmännen bad dem att göra plats. Badgästerna var nämligen upptagna med att filma det hela.

Närvaron kan och ska därför dokumenteras och visas upp för andra – Se vad jag har varit med om! Det finns en del exempel på soldater som efter strid vittnat om att de i stridens själva öga, upplevt sig mer levande och sitt liv mer på allvar än någonsin tidigare; en sorts sanningens klockslag. Därför förknippas känslan ibland med det sakrala. Den andres olycka, som försvinner i medvetandets bakgrund, och blir en del av den egna stämningshöjningen.

Frågan är om det är något mer också. Dyrkar man inte själva upplevelsen så mycket att man dessutom vill vara med att regissera för att få ut största känsloeffekt?

Kommentera (Den som deltar här har kommit över sitt behov av personliga påhopp och att göra avhumaniserande deklarationer om människor)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s