(Uppdaterad 6/9-2015 06:32)
För mig tycks den etiska frågan klar.
Vi har en skyldighet att rädda liv, skydda liv samt hjälpa och stödja de nödställda. De objektivt mest hjälpbehövande, och därför ofta tysta, går före de som skriker högre men kanske har ett lägre omedelbart hjälpbehov. Hjälpen kan utformas på många sätt men den måste alltid göras utan tidsfördröjning. Den politiska debatten om långsiktiga lösningar får därför aldrig fördröja oss. Däremot tar det ibland tid att organisera arbetet, både tankemässigt och konkret men den tiden måste hållas så kort som möjlig. Vidare…
Vi har en skyldighet att mäkla fred mellan människor. Ju mer ingrodd en konflikt är, dvs. desto mindre differentierade människor har gjort sig, desto svårare är det att det för de stridande att se tomheten i sin konflikt. För att medan de bara ser allt större skillnader mellan sig själva och sin fiende, ser vi utifrån de stridande som allt mer lika monster.
Vi har en skyldighet att avstå från att bistå tyrannen att begå sina tyranniska handlingar
Vi har rätt att försvara oss själva och de våra mot andra fysiska angrepp.
Värdighet är en självklarhet men också en fråga om resurser. Man gör vad som omständigheterna medger. Men man har också rätt att kräva av människor sin en egen skyldighet att, givet vad förhållandena medger, själva uppträda värdigt.
För att kunna uträtta våra skyldigheter och rättigheter behöver vi studera och träna oss i att hålla oss själva så etiskt moraliska som vi kan. Vi bör då hålla i minnet att etiska system varken är lika eller lika funktionella. Även om de flesta i slutänden syftar till samma sak är inte varje etiskt system, vid varje tid, lika lyckosam.
Vi bör därför notera att IS krigar för en stat där absolut jämlikhet ska råda. Det var också Sovjetunionens mål. Och Maos Kina. Och många här i Sverige önskar samma sak. Men väldigt lite tyder på att absolut jämlikhet kommer att kunna nås via den mellanmänskliga kampen. Snarare riskerar vi genom kampen, bara att vi själva gör oss till monster.
Danny Kohn 