Om kulturskillnader och (o)likabehanding

Denna artikel behandlar övergripande tänkandet kring kulturer, kulturskillnader och kulturskillnadsarbete. I ett multikulturellt samhället förefaller det mig udda att denna centrala fråga inte har lyckats etablera sig på ett mer neutralt och seriöst sätt i samhällssamtalet. Det är dock ett samtal som jag tycker saknas och till vilket jag vill försöka att bidra. Även om artikeln anknyter till flera intressanta ämnen, avser den dels att vara opolitisk, dels begränsas genom att inte att ta upp frågor som nationalism och nationalstat, definitioner av svensk kultur och om  invandringens för- och nackdelar.

Även med min avgränsning är det här ett stor ämne med många delar och detaljer som jag tvingas lämna utanför, men som för den delen inte är irrelevanta. Som grund för mina tankar i detta ämne ligger Per Brinkemos bok ”Mellan klan och stat : somalier i Sverige”. I stället för att skriva en egen recension – boken borde vara informativ för alla kultur- och kulturskillnadsintresserade – länkar jag till en recension som jag gillar: demokratinspykologi.se: MELLAN KLAN OCH STAT AV PER BRINKEMO.

När jag läste ”Mellan klan och stat”, kände jag på mig att det här kanske inte var en bok som skulle gå hem i alla politiska läger. Fann också snabbt två protestartiklar med ungefär samma innehåll. Jag väljer här Aftonbladets artikel kallad ”Rasistiska stereotyper om somalier” för att belysa mitt resonemang. AB-artikelns författare avvisar boken med argumentet att ”självutnämnda Somalia-experter som Brinkemo” missar ”det faktum att den integrationspolitik de föreslår i själva verket präglas av ett sådant tydligt kulturrasistiskt tänkande”. Uppenbarligen finns det olika sätt att närma sig frågorna. Vad är då rätt sätt?

Kultur betraktas ibland som tillhörande privatlivet, ett charmigt tillägg; en hemsyssla – matlagning, nöjen – teve, bio, teater, konserter och föredrag, festiviteter – julafton och midsommarafton, kulturell klädsel – bygdedräkt och knätofs, hobbys – gammeldans och hemslöjd osv. En del betraktar kultur som produktion – kulturministrar, kulturarbetare. Så, vad är då kultur?

Låt oss först konstatera att den frågan är mer grundläggande och inte densamma som frågan om en specifik kulturs utformning. Det senare är vad Brinkemos bok tar upp. Här menar jag att vi först bör ställas oss frågan: varför finns kulturer över huvud taget? Fritt skulle man kunna sammanfatta René Girards teori om kulturers uppgift ungefär såhär.

Kulturer är muntligen, ibland skriftligen överförda, gruppövergripande, regelstyrda processer som syftar till att reglera människors åtrå. Ledd av en gränslöst avundsjuk önskan att bli lik sin förebild/modell/idol, attraheras människan smittsamt av de objekt som modellen åtrår (prylar, partner, status, positioner, åsikter, politik, religion etc.). Men åtrån blir lätt reciprok och generativ: de två blir modeller för varandra och allt mer intensivt, varandras rivaler. Intresset för objekten försvinner i bakgrunden för en konflikt mellan de två som allt mer intensivt hatar varandra utan att längre veta varför. Kulturella processer har som uppgift att förhindra och bemästra detta skeende. Misslyckas kulturen, ligger mordet nära och i slutsteget förgås hela gruppen i inre strider. Kultur är ett vaccin som ska ge känslor såsom förutsägbarhet, sammanhang, trygghet, rättvisa, ömsesidighet, samhörighet, samarbetsvilja, nytta etc.

Inlärd och intränad med hjälp av fostrande förstärkning, bestraffning, uteslutning och återtagande (lagar, regler, rättsskipning och moral), vidhäftar så småningom kulturen känslomässigt till vad som idag kallas våra grundläggande värden. Dessa värden blir de tyglar vi styr oss med som grupp. Genom att dessa överenskommelser är känslomässigt bundna till oss, byggs det också upp ett motstånd mot förändring.

Kultur, här inkluderat det bredare begreppet religionskultur, är enligt detta synsätt nyttjandet av en del av vår biologiska konstitution för att kompensera för en annan del. Sett så, skulle vi inte ha överlevt som art utan kultur; Darwins utvecklingslära gäller också kulturer.

Kulturer är gruppfenomen som finns på lokal, subnationell, nationell och supernationell nivå. Sammantaget bildar de en sorts världs-, regions-, stats-, samhälls- och grupptextur, en väv av samverkande, motverkande och ibland rebelliska fibrer, som i alla önskar utgöra det sammanhållande kittet. Kan då kulturers värde fastställas genom hur väl en grupps kultur lyckas hålla de inomgruppsliga konflikterna nere och utan att låta frustrationerna gå ut över en utomgruppslig syndabock? Om denna värdeskillnad inte fanns, varför flyr människor från en plats till en annan, om inte för att komma till en, som de tror, mer väl fungerande kultur?

Man bör dock vara varsam. En väl fungerande kultur idag – vår grupps kultur – behöver inte fungera i morgon. Kulturer har en tendens att ”ruttna”, med tiden tappar de ofta greppet om våldet. Kulturer fallerar genom en offerkris då inte ens skuldbeläggande av den oskyldige, den alltid externa syndabocken, lyckas hålla gruppen fredlig. Eftersom kulturer inte är självreparerande, krävs det ständigt nya konfliktdämpande uppfinningar. Hos oss förväntas detta reparationsarbete primärt utföras av valda politiker och oberoende myndigheter, något som vi har gjort till en del av vår kultur. När förändringarna berör vad vi känslomässigt ser som grundläggande värden, det vi anser vara moraliskt, kan de även om nödvändiga, vara svåra att genomföra och nya konflikter uppstår.

Det som intresserar här är ju det kulturella mötet mellan å ena sidan hitresande, men framför allt migranter, och å den andra sidan de svenska institutionerna, vare sig de sköts i offentlig eller privat regi. När olika kulturer, konfliktlösningsmetoder, genom människors förflyttning och nya mellanmänskliga möten ”interagerar” med varandra, uppstår det lätt svårigheter. Dessa kan oavsiktligt leda till konflikter. Ett beteende i en kultur kan ha en annan innebörd i en annan kultur. En lösning i en kultur fungerar inte nödvändigtvis i en annan. En metod naturlig i en kultur kan verka avig, ibland rent frånstötande i en annan.

Integration skulle därför kunna definieras som: att genom utbildning, information och träning ensa gruppers kulturuppfattningar så långt att de vart fall inte utgör något hinder för varandra. Om vi dessutom skulle anta att värdlandets kultur i alla fall just nu betingar ett något högre värde – har en bättre konfliktlösningsmekanism – än den kultur som man migrerar från, borde det vara en motivator för migranten att göra större delen av denna anpassning. Att förstå dessa mekanismer har naturligtivs inget att göra med någon ”kulturrasistsik” önskan ”att cementera skillnader mellan Västeuropa och de Andra genom att reproducera kulturrasistisk kunskap”. Lika lite är det ”kulturrasism” när Luleå Tekniska Universitet ger en högskolekurs i Kinesisk affärskultur (7,5 Högskolepoäng).

Till skillnad från affärsfolk, som sedan decennier har förstått vikten av kulturell anpassning, tycks  artikelförfattarna önska bort kulturskillnader. Istället placerar man en syndabocken hos värdfolket (”rasmaktordning på den svenska arbetsmarknaden”, ”diskrimineringen på bostadsmarknaden”, islamofobi såväl som afrofobi, ”den ekonomiska fattigdomen” och ”de psykiska påfrestningar som det innebär att ständigt bli utpekad som främling”). Samtidigt som man alltså erkänner kulturens betydelse för värdgruppen – det är ju den som man klagar på – förnekar kulturens dess betydelse hos den egna gruppen. 

Brinkemo tycks mig ta upp en central fråga. Vad kan det imperativet om offentlig institutionell likabehandling få för praktiska konsekvenser om tankesättet tillämpas bokstavligt. Här ett citat ur boken.

Den attityden illustrerades på ett tragikomiskt sätt när Benny Carlson, professor i ekonomisk historia, intervjuade de tre högsta tjänstemännen i stadsdelen Rosengård i Malmö. Han hade fått i uppdrag av den brittiska Open Society Foundations att skriva om situationen för somalier i Malmö. Han frågade tjänstemännen om de hade identifierat särskilda behov hos den somaliska gruppen i stadsdelen. Svaret var ett samfällt och kraftigt nej:

”Vi gör inte skillnad på grupper”.
”Vi ser människor som individer, inte som delar av etniska grupper”.
”Vi möter alla som Malmöbor. Här är alla svenskar”.

Så skulle vi inte vilja att man tänkte i sjukvården. En individ med en sjukdom bör inte få lika behandling som en individ med en annan sjukdom. Det vore oförsvarligt att likabehandla gruppen leukemi-patienter och gruppen med höftbesvär. Att olikabehandling inte behöver betyda orättvis behandling är också skolan väl medveten om. Där satsar man så mycket man förmår på individuell anpassad undervisning. Ändå har man infört ämnet ”Svenska som andraspråk”, ett ämne öppet för gruppen barn och ungdomar som inte har svenska som första språk.

Likabehandling fungerar möjligen bäst som ett negativt imperativ. Vi ska ha som mål att så långt det går, behandla människor så att deras individuella möjligheter för framtiden inte beskärs. Som Brinkemo påpekar, bör därför det institutionella Sverige vara skickligt nog att upptäcka och väva samman kulturskillnader, så att de inte blir till hinder. I ett så komplext samhälle som vi har byggt upp, kan detta nog inte endast läggas på migranten. Att producera denna kunskap är långt ifrån en ”Hur-man-bemöter-de-främmande-ociviliserade-somalierna-manual”. Offentlig institutionell olikabehandling förefaller i vissa fall vara nödvändig, önskvärd och framgångsrik, även när det gäller kulturskillnader. Att detta kan tvinga fram större kulturella förändringar hos enskilda migranter och jämförbart mindre förändringar hos värdgruppen ligger därför i sakens natur. Dock bör nog värdgruppens myndigheter kunna bidra i detta förändringsarbete på ett kompetent sätt.