Kort om katastrofer och etik – en besvikelse

UNHCRs anger följande skäl till varför folk sägs fly: ”Persecution, conflict, generalized violence, and human rights violations”. Om skälen har sett annorlunda ut tidigare vet jag inte men HR-frågor finns det många av. Hur svensk lagstiftning sammanfaller eller skiljer sig från denna definition har jag aldrig sett utredd. Jag skulle istället vilja ta upp en annan fråga, frågan om godhet och det etiskt rätta.

Jag menar att här döljs en etisk fråga, ett moraliskt haveri, som är av fullständigt annan art än om dagens fejd om de som kommer är flyktingar eller migranter, om de ska tas emot här av flyktningskäl eller av rent humanitära skäl vilket förmodligen också vore möjligt. Eller den moraliska debatten om vad som är bäst för Sverige av ekonomiska skäl. Det är ett moraliskt haveri som vi måste ta på allvar.

Hanna Arendt citeras skriva följande:

Goodness obviously harbors a tendency to hide from being seen or heard. . . . For it is manifest that the moment a good work becomes known and public, it loses its specific character of goodness, of being done for nothing but goodness’ sake. When goodness appears openly, it is no longer goodness, though it may still be useful as organized charity or an act of solidarity. Therefore: “Take heed that ye do not your alms before men, to be seen of them.” Goodness can exist only when it is not perceived, even by its author; whoever sees himself performing a good work is no longer good, but at best a useful member of society. . . . “Let not thy left hand know what the right hand doeth.”

Ovanstående är en aspekt av det problem som jag ser framför mig. Dupuy påpekar i A short Treatise on the Metaphysics of Tsunamis en annan. Efter Tsunamin utanför Sumatra där 230.000 – 280.000 människor dog, gavs det så mycket pengar i ett utbrott av internationell generositet, att biståndsorganisationerna var tvungna att be folk sluta skicka mer. De visste helt enkelt inte vad de skulle göra med alla pengar. Detta ska sättas i ljuset av att det varje år, fortfarande, dör många fler barn i förhållandevis lätt bekämpad Malaria. I sin artikel i början av januari 2005, dvs. strax efter att Sumatra-tsunamin hade inträffat, skriver David Brooks följande i en Op-ED, A Time to Morrn (New York Times).

In short, this week images of something dark and unmerciful were thrust onto a culture that is by temperament upbeat and romantic.

In the newspaper essays and television commentaries reflecting upon it all, there would often be some awkward passage as the author tried to conclude with some easy uplift — a little bromide about how wonderfully we all rallied together, and how we are all connected by our common humanity in times of crisis.

The world’s generosity has indeed been amazing, but sometimes we use our compassion as a self-enveloping fog to obscure our view of the abyss. Somehow it’s wrong to turn this event into a good-news story so we can all feel warm this holiday season. It’s wrong to turn it into a story about us, who gave, rather than about them, whose lives were ruined. It’s certainly wrong to turn this into yet another petty political spat, as many tried, disgustingly, to do.

This is a moment to feel deeply bad, for the dead and for those of us who have no explanation.

Det är i detta sammanhang som menar jag att vi måste läsa SvD-artikeln Vi bör betrakta andras lidande, som avslutas såhär:

Fotografiet uppfanns 1839. Min teori är att alla de ikoniska bilder av lidandet som framställts sedan dess har haft en effekt på vår benägenhet att vilja minska lidande.

Visa eller inte visa? Inget kommer att kännas bra, sanningen är att medier lever av att skildra obehagliga saker, fotokarriärer byggs på tragedier och de flesta av oss kan sitta i trygghet och fascineras. Ändå är det andra alternativet – att inte visa fotografier av det värsta vår art ställer till med – ännu värre.

Ett dött barn på en strand, i vars mun lades ord som det aldrig själv uttalat. Det var vad som ledde till översvallande generositet denna gång. Men vad är vår förklaring till den prioritering som vi gör?

Det finns ingen rapportering om varför de Afghanska barnen flyr just nu eller om det ens demografiskt är bra för Afghanistan att vi tar emot dem. Jfr. diskussionen om brain drain i Afrika söder om Sahara. När det gäller pengar har det flera gånger påpekats att UNHCR, kan de rädda många fler för en spottstyver. Reuter rapporterar följande.

Aid programs for some of the 2.5 million Afghan refugees in Pakistan are being slashed amid the worst funding shortfall for a generation, as the European and Syrian migrant crisis uses up cash and dominates headlines, United Nations officials said.

Pakistan hosts the world’s largest long-term refugee population, according to the United Nations refugee agency (UNHCR), mostly Afghans who fled more than three decades of war.

Men att istället finansiera UNHCR blir varken lika personligt eller något tecken på ovanstående gemensamt uppvisad godhet.

Mitt inlägg vill bara kort sätta ljuset på ett fenomen som varken har med den politiska vänstern, de politiska liberalerna eller med den politiska högern att göra. Problemet  går också en bra bit bortom debatten om extrempartierna i svensk politik. Men det har ändå med extremism att göra – vår egen gemensamma.

Jag är övertygad om att om det är så att katastrofer och bildbevis är det som utlöser dessa psykologiska godhetsmekanismer hos oss, och på så sätt gör oss irrationella, är det något som kan göra slut på mänskligheten som sådan.

Om vi inte ens kan rätt förstå och prioritera vår nutid, saknar vi inte då de fundamentala etiska grunderna för att kunna förstå vår framtid, den som vi är med och skapar nu?

Nu dras vi till katastrofer som myggor dras till eld. När de inte inträffar går vi istället i väntas tider. Vår syn på katastrofer förhindrar oss att prioritera rätt och rädda, skydda, föda och stödja maximalt. Men allvarligare är att de också förhindrar oss att rätt förstå vad som är gott och vad som är ont. Det här är Auschwitz, Hiroshima och Nagasaki i vår tid. Miljontals människor går under, i namn av att rädda liv. Och vi saknar fortfarande ett skydd för framtiden.

Det känns som att vi återigen har gått sönder. Jag är besviken.

En tanke på “Kort om katastrofer och etik – en besvikelse

  1. Ping: Identitetspolitik eller utbildningspolitik? | Danny Kohn

Kommentera (Den som deltar här har kommit över sitt behov av personliga påhopp och att göra avhumaniserande deklarationer om människor)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s