De upplösta gränserna

Har länge också funderat över varför Sverige är så benägen att lösa upp sina gränser. Önskan om detta och drömmen om nationalstatens fall – byggd bland annat på felaktiga slutsatser dragna från första och andra världskrigen – finns både hos vänstersidan och hos t.ex. libertarianer, liberalister och en del liberaler. Frågan är varför det är så nödvändigt att just nu offra nationalstaten?

Ännu ett indicium att infoga till den totala bilden att Sverige bara bryr sig om sina gränser när det gäller Ryssland, och knappt ens det, är Anders Jörles artikel ”Sverige har blundat för handel med pass”. Jörle var presschef i UD 2008–2012. Han måste alltså själv ha arbetat under en regering, i UD, som har hand om passfrågan. Vi har dock vetat detta en längre tid. Redan 2007 rapporterade Sveriges radio om  Flera hundra tusen svenska pass på drift. Först 2015 kom Departementsserien (DS) Missbruk av svenska pass.

Frågan är varför vi ser på Sveriges gränser såhär?

För nytillkomna påminner jag om att jag inte ställning till invandringspolitiken. Jag har i över 20 år, med början i att försöka förklara och inte bara beskriva antisemitism, studerat och har sökt förklaringar till olika både fenomenet systemhaverier och fenomenet mellanmänskliga konflikter. Det är i ljuset av detta som det skeende som Sverige genomgår mer än intressant för mig att analysera mer noga.

Skeendet idag liknar nämligen på ett slående sätt det systemhaveri i demokratin som så småningom ledde till skolsystemhaveriet (se även min bloggartikel Skolhaveriet, ett haveri inom akademia, politik och i väljarkåren). Även i förspelet till skolsystemhaveriet, som började på 60-talet. Detta var samtida med starten för den nya invandringspolitiken. Skolsystemhaveriet, ett haveri i det demokratiska systemet,  började med att gränser relativiserades dvs. strukturer som kollapsades. I skolan gällde det t.ex. gränserna mellan lärare och elev, mellan elever och skolan samt mellan elever och kunskap. Men också mellan elever och rättssystemet. T.ex. har vi lagar om skolplikt som inte längre upprätthålls. En stor grupp svenska medborgare går inte i skolan eller får annan kompenserande utbildning och detta utan att någon rättsinstans reagerar. Fenomenet att det finns rättssystem som ingen bryr sig om, liknar sammanbrottet i både EUs gränsskydd och det svenska.

Skolan skulle med tiden övergå till satsa på att göra eleven kommunikativ istället för utbildad. Med allt mindre kunniga elever ledde detta så småningom till en rejäl nedgradering av utbildningarna på universiteten. När allt fler skulle ta sig igenom en universitetsutbildning och eleverna kom med allt lägre kunskaper från gymnasiet, offrades kunskapsnivån på universiteten istället för att återupprätta den på gymnasiet. Nya utbildningar och ny forskning infördes också. Däribland sådan, inte sällan importerad från USA och som, precis som en gång den svenska pedagogikforskningen, delvis måste betraktas som skenvetenskaplig. Detta skenvetande, ofta med ursprung ur postmodernismens förvillelser, ledde med tiden bl.a. till skolsystemhaveriet. Men det är osannolikt att vi har sett slutet på denna påverkan. Vi har t.ex. idag en rasistsik antirasism liksom en kriminologi som båda bygger på sociologiskt skenvetande. Vi har också en s.k. feministisk utrikespolitik som delvis bygger på statsvetenskapligt skenvetande och vi har nyligen sett att 40 miljoner har lagts på ett Nytt centrum för feministisk posthumanistisk miljöforskning. Att denna internationellt redan visat sig varit en återvändsgränd verkar inte störa någon nämnvärt.

Jag tror att man måste förstå att politikerna avsiktligt har kollapsat gränserna mellan politik och universitet, varför de har gjort det och hur väljarna har kunnat tillåta det att ske. Universiteten ingår nu som den strategiska politikens överbyggnad syftande till att göra basen, väljarna, till lojala röstare med den förda ideologiska politiken (se marxistisk kulturteori). Denna avsikt skiljer sig inte över den politiska skalan. Flera av universitetens humanistiska fakulteter är numera integrerade kuggar i den politiska maktapparaten. Till skillnad från institutioner som aldrig ens skulle kunna drömma om något sådant får dessa noga utvalda institutioner pengar för politisk kamp (sic!). För att citera artikeln Vetenskapsrådet beviljar 117 miljoner till genusforskning:

– Centralt är att vi vill bidra till att möjliggöra fler berättelser, med inriktning på civilsamhället och politisk kamp för förändring, än de berättelser som är dominanta i väst i dag och som om och om igen sätter Europa i centrum. Vi vill också bidra till att utmana uppdelningen mellan sekularitet och religion. Slöjan, regnbågsflaggan och manga är exempel på kulturella produkter som vi kommer att följa, för att lära mer om transnationella gemenskaper, genus och sexualitet, säger Lena Martinsson.

På våra universitet massutbildar vi idag med statsstöd enkelt människor för att de ska  inta vissa politisk inställningar, inställningar som samhället sedan kan genomföra politiskt. Denna utbildning ger skenet av att överföra kunskaper. Även här ser vi alltså en medveten politisk kollaps av gränser, där universitet inte längre är fria institutioner vars syfte det är att bedriva oberoende forskning och utbildning – samtal mellan lärde. Våra universitet har i alla fall delvis blivit agenter för den politiska kampen och den är inte längre partipolitisk.

Jag menar att man även måste se det upplösta svenska gränsskyddet som att ha ett liknande syfte. Idén om nationalstatens ondska, en idé som är ogrundad i historiska fakta, tänks sedan 60-talet (och egentligen långt före detta) bidra en värld utan gränser. Den gestaltar sig konkret t.ex. hos dem som ser sig som globala medborgare, libertarianer, internationalister m.fl. Se citatet ovan ”dominanta i väst i dag och som om och om igen sätter Europa i centrum”.

Dvs. återigen förenas stora delar av den politiska skalan i en idé: att upplösta gränser öppnar upp för mellanmänsklig förståelse, därmed bättre förutsättningar för fredlig samlevnad och därmed högre välstånd. Återigen finns det väldigt lite forskningsstöd för denna tes. Däremot en hel del argument emot men som ingen bryr sig om. När tesen sedan skakar när den möter verkligheten, t.ex. när utlandsfödda inte får jobb p.g.a. bristande humankapital, beskyller man istället politiskt svensken med den felaktiga tesen på att svensken skulle vara rasist. Att politiken så till den milda grad omfamnade teorien om strukturell diskriminering måste därför också tas med i detta övervägande. Det finns stor risk för att Sveriges innevånare offras på den felaktiga politikens altare. Att förfarandet liknar tänkande som Stalin en gång höll sig med, att ju mer man mördade desto större var beviset på en antikommunistisk konspiration, gör inte agerandet mer imponerande.

Snarare än byggd på kunskap är Sverige ute på obruten mark dvs. utvecklingen när det gäller gränsskydd och gränser är helt och hållet ideologisk. Min hypotes är att svensken återigen offras på ideologiernas altare, men jag kanske inte kommer leva tillräckligt längre för att se om jag får rätt.

Kommentera (Den som deltar här har kommit över sitt behov av personliga påhopp och att göra avhumaniserande deklarationer om människor)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s