Judar har ofta blivit anklagade för att bedriva identitetspolitik. S.k. hovjudar och judiska bankirer, påstods genom att låna ut pengar till furstar och stater skulle ha varit intresserade av och till och med ha utövat verklig politisk makt, allt i syfte att gynna den egna gruppen. Så gick tankarna hos dem som trodde att alla tänker som de själva. Verkligheten kunde dock inte ligga längre bort från sanningen än så. Judar var tills sent 1800-tal både helt ointresserade av och inkompetenta när det gällde politik. Därefter gjordes taffliga försök som mest syftade till att försöka bli som andra. Däremot har judar i olika tider och i olika omfattning som grupp värnat sin egen identitet för att på det sättet få ett skydd mot assimilering. Detta har dock också inneburit svårigheter som man har fått ta konsekvenserna av; konsekvenser som inte sällan har varit synnerligen uppoffrande att bära.
Att av omgivningen tvingas bära den nivån av konsekvenser som förföljelser innebär är givetvis fullständigt horribelt oetiskt. Jag vill dock i denna artikel hävda att det faktiskt också är oetiskt att trots självvald separation, av andra kräva konsekvensfrihet för egna val. Identitetsfrågan behöver återigen privatiseras och våra ansträngningar att utveckla samhället behöver allt mer akut läggas på det gemensammas bästa. En huvudfråga visar sig vara hur vi ska få Sveriges havererade utbildningssystem på fötter – men även här står identitetstänkandet i vägen.
Tar avstamp i en artikeln i Sydsvenskan 15/11-2015 med titeln Går inte att avfärda etnisk identitet på 2000-talet. Nima Gholam Ali Pour (SD) framför enligt min mening helt fel idé; precis lika fel idé och av precis samma anledning som identitetspolitiker såsom Alice Bah Kuhnke (Mp), Margot Wallström (S), Veronica Palm (S), Dror Feiler (V), stora delar av antirasism-kollektivet och resten av identitetsseparatisterna (t.ex. Rummet) och som finns representerade i snart sagt alla partier. De för alla en identitetspolitik med den fullständigt oväsentliga skillnaden att de vill skydda olika identitetsgrupper.
För att få kampen att nyktra till kan det vara en god idé att läsa sammanfattningen från Långtidsutredningen 2015, huvudbetänkande, där man också finner följande fundamentala insikt.
Det är därför mycket glädjande att den svenska arbetsmarknaden huvudsakligen tycks fungera meritokratiskt och ickediskriminerande. Sambandet mellan individens färdighetsnivå och sannolikheten att ha ett arbete är starkt, oberoende av exempelvis en persons etniska bakgrund.
[…]
Ett mycket viktigt och positivt resultat från PIAAC-undersökningen är att det inte finns några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda när det gäller att ha ett arbete, om hänsyn tas till nivån på individens färdigheter. De lika möjligheterna att ha ett arbete om man har goda färdigheter verkar inte heller kunna förklaras med att utrikes födda i högre grad skulle arbeta i yrken som inte motsvarar deras färdighetsnivå. Samma bild framkommer i en OECD-studie på svenska PIAAC-data som kontrollerar för ett stort antal bakgrundsvariabler. Utredningen gör bedömningen att den svenska arbetsmarknaden huvudsakligen ser till individers färdigheter, och som helhet inte verkar präglas av etnisk diskriminering.
Resultaten från PIAAC-undersökningen visar att Sverige överlag har en befolkning med gott humankapital. Men samtidigt är det en förhållandevis hög andel av befolkningen som har en mycket låg kunskapsnivå. Det är vanligare bland äldre än bland yngre att ha svaga färdigheter. Drygt 35 procent av de utrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter inom både läsning och räkning, medan denna siffra för de inrikes födda är ca 5 procent. Enligt utredningens analys av PIAAC-data avseende räkning verkar detta i genomsnitt gälla även högutbildade personer från vanliga invandringsregioner i Mellanöstern och Afrika, vilkas resultat i genomsnitt var lägre än genomsnittsresultaten för lågutbildade inrikes födda och i nivå med lågutbildade från Nordamerika och Västeuropa.
Här avrättas flera populära teorier, ofta åberopade i olika populära upprop till s.k. rättvisekamp. Det vi ändå observerar tycks alltså bottna i något annat än illvillighet. Utredningens uppfattning är att problemen nästan endast är relaterade till utbildning. Om hur utredningen ser på detta kan ni själva läsa på sidan 18 ff. i rapportens sammanfattning. Här är dock en delslutsats.
Enligt utredningens bedömning utgör människor med akademisk utbildning från sina hemländer en viktig källa till högproduktiv arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Det kan samtidigt noteras att även högutbildade utrikes födda från de dominerande flyktinginvandringsregionerna i genomsnitt har låga grundfärdighetsnivåer. I de analyser som gjorts finns inget som tyder på att det kommer att bli lättare att komma in på den svenska arbetsmarknaden för personer med svaga färdigheter. Därför framstår det som sannolikt att kompletterande utbildningsinsatser av hög kvalitet är den bästa lösningen för de flesta utrikes födda, oavsett om de har hög eller låg utbildning med sig från hemlandet. Utredningen anser följaktligen att utbildning på ett tydligare sätt måste bli såväl en rättighet som en skyldighet för den som kommer till Sverige och uppbär försörjning från de svenska välfärdssystemen.
Varför har vi i Sverige då så svårt att tala om rätt frågor? Varför har vi en tendens att emfatiskt och empatiskt tala sådant som inte för gemenskapen framåt, utan ibland t.o.m. bakåt? Hur har vi blivit en gemenskap som tycks vara styrbar först efter katastrofen, efter haveriet eller under krisen (se Kort om katastrofer och etik – en besvikelse)? Och vad gör vi när inte ens avsiktligt framkallad krismedvetenhet räcker till för att vi återigen ska kunna göra oss kapabla till att fatta och genomföra adekvata politiska beslut ? Jag menar att i Sverige är identitetspolitik ett av svaren.
Enligt René Girards mimetiska teori, (se t.ex. sid. 143 i Violence and the Sacred, 1979), föds vi utan identitet men kan samtidigt inte leva utan en. För att fylla tomrummet försöker vi att ”ärva” identiteter från våra förebilder, förebilder som tycks oss ha en identitet. Men förebilden söker i sin tur sin identitet från sina förebilder osv. Slutsatsen blir att vi, istället för att vara de autonoma individer som vi har kommit att tro att vi är, snarare bör beskrivas som interdivider med samtidiga gemensamma och separerade identiteter. Att denna interdividuella egenskap har gjort oss mer samarbetsvilliga än hos någon annan art, är kanske inte så svårt att förstå. Vi kopplas lätt genom vår identitet till andras intressen och begär. Svårare tycks det vara för oss att acceptera att vi av samma skäl inte är helt fria att välja; att våra begär på ett smittsamt sätt pekas ut för oss av andra. Istället för val på saklig grund styrs våra val oftare av mekanismer kopplade till vår identitet.
Som följd av detta lever vi nu i en allt starkare lockelsekultur där massproduktion i konfigurerbar form upplevs som individuell och där reklam utan att behöva skämmas för sig får oss att tro att köpet av det massproducerade är det som gör just Dig unik. Tyvärr har denna lockelsekultur, särskilt i Sverige, också gjort sitt stora intåg i vårt utbildningssystem. Om detta säger utredningen följande.
Ungdomar tycks inte i tillräcklig utsträckning låta arbetsmarknadshänsyn prägla utbildningsvalen och därmed uppstår etablerings- och matchningsproblem. Det förefaller enligt utredningens mening mot denna bakgrund motiverat att se över det i dag mycket decentraliserade systemet för dimensionering av olika högskoleutbildningar. Utredningen kan också konstatera att ungdomars intresse att välja utbildningar inom välfärdsområdet är begränsat, vilket kan innebära problem då det förväntas finnas en stor brist på arbetskraft i de sektorerna i framtiden.
Bristande förkunskaper från grundskolan riskerar alltså antingen att leda till svårigheter för elever att nå utbildningsmål i gymnasiet och på högskolan eller att kraven i de högre utbildningsnivåerna sänks för att anpassas till elevunderlagets lägre förkunskaper. Exempel på det senare framgår av Expressen-artikeln från 22/5 2013, Universitetslarm: Nya studenter kan för lite. Ändå är just dagens skola ett resultat som vi borde ha kunna förvänta oss av det utbildningssystem som i allt högre grad har genomsyrats av att önska tillfredsställa varje elevs lockelser grundade i interdividuella identiteter.
Identiteter är inte stabila och alla är inte lika mycket värda, särskilt inte över tid. Vi måste verkligen förstå att det är så. Dock sköter konkurrensen mellan identiteter sig självt om processen ges den tid den behöver och att man politiskt slutar att peta i saken. Att från statens sida, med stöd av våldsmonopolet, ställa grupp mot grupp, samtidigt som man predikar tolerans, är inte särskilt lämpligt i en tid då vi istället borde samlas kring långt mer väsentliga uppgifter. Att låta identiteter utsättas för mer naturliga urvalsprinciper kommer att få alla möjliga ibland positiva och ibland negativa konsekvenser för den enskilde. Men om alla vet att spelplanen är att självvald separatism också kostar, kommer var och en att behöva välja vilken nivå av separatism som man önskar och som konsekvens själv behöva ta konsekvensen av sina val. Och forfarande måste staten enligt samhällskontraktet avvisa våld.
Integration är en nödvändig identitetsförändrande process som alla människor i det här landet behöver genomgå. Processen påbörjas antingen när vi föds eller efter en immigration. Ett avancerat samhälle som vårt kan helt enkelt inte åstadkommas utan integration. Låt oss därför göra klart för oss att integration inte kan få vara en helt frivillig process där motivation är grundad i endast enskildas lockelser, önskningar och framtidsdrömmar. Det individuella måste, om en motsatsställning föreligger med det gemensammas bästa, låta det senare slå igenom. (Hur jag ser på integrationsprocessen av hitresande har jag skrivit fördjupat om i Om kulturskillnader, och (o)likabehandling.)
Utan ett fungerade utbildningssystem kommer Sverige, så är Långtidsutredningens 2015 uppfattning, bara kunna gå mot större kriser. Jag ser dock ännu inte oss svenskar vara beredda att göra relevanta uppoffringar av våra egna värderingar kopplade till utbildning och skola; värderingar som ofta är hårt knutna till den egna identiteten (ett av många exempel tog jag upp i artikeln Skapar skolan de föräldrar den förtjänar eller står vi mitt uppe i en rättighetskris?).
Så huvudfrågan, den jag tar upp i Kort om katastrofer och etik – en besvikelse, fortsätter att vara: Hur stor kris behöver vi egentligen utsätta oss för, innan vi är beredda att släppa på identitetstänkandet och verka för att skapa ett fungerande utbildningssystem?
Danny Kohn 