Låt oss först minnas Svenonien, landet som precis som Sverige är både litet, idylliskt, tolerant och grönt. Men till skillnad från Sverige ligger ju Svenonien på upp-och-ned-sidan av jordklotet och är därför lite lagom upp och ned. Svenonien har ju mest styrts av Vänstarna men då och då också av Orgerna. Med tiden blev landet allt mer tolerant, så tolerant att all kritik kunde uppfattas som ohövligt och intolerant. Trots att det precis som i Sverige rådde demokrati och total yttrandefrihet i Svenonien, kunde befolkningen där, till skillnad från här, i praktiken inte längre ha synpunkter på någonting överhuvudtaget. Eftersom Svenonien ändå liknar Sverige blev nästan allt det viktiga ändå gjort. Däremot blev hela tiden lite mer lämnat ogjort. Med tiden tog människor ändå mod till sig och framförde sin kritik om att ett och annat som hade blivit sagt inte hade blivit gjort. Men också om att det såg ut som om allt mindre i framtiden skulle bli gjort.
Så en dag dök Raketernas parti upp. Raketerna började visserligen kritisera Vänstarna och Orgerna för att inte sköta Svenonien på rätt sätt. Men Raketerna hade, vilket de allra flesta visste, ingen aning om vad det var som var fel och än mindre visste de vad som borde göras för att rätta till saken. Skulle Raketernas politik ha provats hade den visat sig vara ogenomförbar. Men trots att Raketerna inte hade något att komma med, hade deras uppdykande en mycket märklig effekt. Den stigande mängden uppgifter som inte blev gjorda i landet Svenonien kunde från och med denna tidpunkt fortsätta öka men nu utan att någon tyckte att det var särskilt viktigt. Det viktiga var istället Raketernas existens – den utsågs som överordnad allt annat.
Låt oss nu bli mer teoretiska och zooma in på en detalj: det gränslöst populära begreppet tolerans. Enligt den auktoritativa World Value Studies påstås Sverige vara världens mest toleranta land. Samtidigt har det i mina funderingar en tid stått klart att det har hänt något märkligt med tolerans så som det används idag. Istället för att mena vad man skulle anta att begreppet betyder, används det istället i debatten för att skilja ”vi” från ”de”. Det visar sig att syftet är att hålla samman gruppen.
Slår man hos ne.se upp ordet tolerans, får man följande definition.
tolerans (franska tolérance, av latin toleraʹntia ’tålighet’, av toʹlero ’tåla’, ’uthärda’), i filosofiska sammanhang: accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna, särskilt i de fall då grunden är svag eller saknas för ett avgörande av vilken åsikt som är den rätta.
Nationalencyklopedin,
tolerans.
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/tolerans
(hämtad 2016-01-03)
Den observanta har noterat att det inte är så ofta som tolerans används på det sättet längre. Om toleransbegreppets förskjutning har Ivar Arpi den 3/1-2016 skrivit en ledarkrönika, kallad Det är svårt med tolerans. I krönikan angriper Arpi särskilt den politiska vänstern för att använda termen tolerans selektivt. Bl.a. skriver Arpi följande.
Ju yngre man är, desto mindre villig är man att tillåta meningsmotståndare yttrandefrihet, visade opinionsinstitutet Pew Research Center nyligen. Hela 40 procent av gruppen 18 till 34 år gamla vill förbjuda vad man anser vara kränkande yttranden om minoritetsgrupper. Ju mer vänster du är, desto mer benägen är man att inskränka yttrandefriheten, visar Pew. Det finns inget egenvärde i att vara kränkande, men gränsen för vad som anses vara det dras allt snävare. Det har vi sett i Sverige på senare år också, med debatter om att rensa bibliotek från misshagliga böcker, censurera ord i böcker och ställa in konstutställningar och dansföreställningar. Det sker ofta en osund sammanblandning av verkliga kränkningar och misshagliga åsikter.
Men att, som Arpi, göra frågan till en ren vänster-högerfråga, tycks framför allt, om vi går lite längre bakåt i historien, inte särskilt väl överensstämmande med vad vi vet. Tänk bara på alla kättaranklagelser som Katolska Kyrkan har riktat mot oliktänkare. Samtidigt var samma Kyrka inte helt intolerant mot oliktänkare; mindre avvikelser tolererade och inkluderade man i verksamheten. Trots de relevanta observationer som Arpi tar fram, räcker det därför inte för att förstå den nutida problematiken med begreppet. Låt oss därför gräva lite djupare.
Begreppet tolerans tycks, precis som Arpi antyder men inte fördjupar, ha bytt innebörd. Definitionen hos Nationalencyklopedin ovan består av två delar, en överordnad (1) och en underordnad (2).
(1) accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna,
(2) särskilt i de fall då grunden är svag eller saknas för ett avgörande av vilken åsikt som är den rätta
I den politiska och ideologiska kampen tycks den överordnade (1) och den underordnade definitionen (2) delvis ha gjorts till motsatser genom att den underordnade (2) (”särskilt i de fall då grunden är svag eller saknas för ett avgörande av vilken åsikt som är den rätta”) givits större tyngd än den överordnade (1). Det anses numera nämligen vara mer regel än undantag att anse att att motståndaren ”har svag eller helt saknar grund för sin argumentation”. Av detta följer med nödvändighet att den egna argumentationen alltid är ”den rätta”. Använd så, kollapsar givetvis begreppet tolerans fullständigt och blir istället definitionen för intolerans! Vad kan då denna omgörning av begreppet tolerans ha för dolt syfte? Mitt antagande är att man genom att definiera tolerans endast för innegruppen kan hålla samman denna genom att göra utegruppen till sin fiende.
Vad är då ingrupp och utegrupp? Om detta skriver bl.a. Zoey Reeve i uppsatsen Mechanisms of Internal Cohesion: Scapegoatning and Parochial Altruism (How We Became Human, 2015) fritt, kortfattat och delvis sammanfattat följande. Att studera lokalsamhällens altruism är vanligt i empirisk vetenskap inom området evolutionära studier. Med provinsiell altruism menar man där en kombination av altruistiska beteenden, eller i vart fall samarbeten, som är kostsamma för en själv, som innebär välgörenhet för andra samt som har en tendens att som baksida innebära fientlighet gentemot andra utanför innegruppen (dvs. utegruppen). För att ta det konkret behöver utegruppen inte vara begränsad till att vara utanför den bredare gemenskapen som när innegruppen svenskar i Sverige ser utegruppen ryssar i Ryssland som fientliga. Istället kan innegrupper och utegrupper skapas inom den bredare gemenskapen t.ex. svenskar. Tar vi judar och romer som exempel, betraktas de då och då som utegrupp trots att både den innegrupp som utser dem till utegrupp och utegruppen ingår i den större gemenskapen här boende svenskar.
Som jag skrev ovan, medför provinsiell altruism (och provinsiella samarbeten) ofta en konfliktbenägenhet gentemot en utegrupp. Ett sådant drama, där en utegrupp skapas för att utgöra yttre fiende, uppstår vid konflikter i innegruppen. Syftet är att, genom att vända allas uppmärksamhet mot utegruppen som fiende, försöka att hålla samman den egna gruppen genom krisen. Men i samma ögonblick upphör kanske också toleransen att vara så tolerant. De inom innegruppen tidigare ständigt så ifrågasatta normerna tycks under krisen inte längre vara lika intressanta att kritisera. Låt oss ett ögonblick se på ett avsnitt av Mona Sahlins öppningsanförande, extra partikongress 2011. Hon säger bl.a. följande.
Men partivänner,
Det krävs en sak till: att vi håller ihop!
I sin kamp mot fördomarna betonade Olof Palme: Det finns inga ”vi och dom”, det finns bara ”vi”. Det gäller också i vårt parti!
Det finns inte någon rätt väg in, ingen rätt bakgrund, rätt yrke, klass, föräldrar, rätt ålder, rätt åsikt eller bostadsort för en socialdemokrat!
Det finns inte höger- och vänsterfalanger i vårt parti – här finns socialdemokrater!
Socialdemokrater som delar värderingar och visioner.
Och jag vill aldrig mer höra en partivän säga om någon att det där är ingen ”riktig” socialdemokrat!
Nu räcker det!
Det är olika men enade, tillsammans, som vi är starka.
Sahlins tal relaterar ju till en kris i innegruppen (partiet). Någon är skyldig – de som ser andra som ”dom” och inte är som ”vi”. Samtidigt ser Sahlin dem hon talar om som ”dom” och begär av dem att de ska rätta in i leden. Det här är ett exempel på att det allt överskuggande viktiga för den provinsiella gruppen är sammanhållningen, helt oavsett om den provinsiella gruppen byggs upp genom geografiska, av det etniska, genom en ekonomisk, ideologisk eller annan intressegemenskap eller genom ett politiskt parti (inkl. den s.k. rörelsen). Men skulle gruppen ändå inte klara av sammanhållningen kan den delas den upp i två (”Raketerna” eller flera innegrupper). Dessa blir då utegrupp för den lämnade (inne)gruppen som i sin tur blir utegrupp för den nya innegruppen. Toleransen får ordentlig slagsida.
Skulle man kanske kunna avgöra hur provinsiell en grupp är, i praktiken snarare än i retoriken, genom att studera i vilken grad den underordnade definitionen av begreppet tolerans (dvs. ”särskilt i de fall då grunden är svag eller saknas för ett avgörande av vilken åsikt som är den rätta”), överrider den överordnade (dvs. ”accepterandet av andras rätt att anta och försvara åsikter som står i strid med ens egna”)? En annan relaterad fråga som lär diskuteras ett bra tag till är hur vi kan bygga toleranta grupper, t.ex. en tolerant nationalstat, som inte behöver bygga på det gamla lokalsamhällets provinsiella drag. Det är väl också något som Svenonierna lär få grunna över.
Danny Kohn 
En senkommen kommentar:
Tack för detta stycke text. Det låter som att detta fenomen av tolerans som slår över i sin motsats kan vara i görningen vid bildningar av sekteristiska rörelser, t ex fragmentiseringen av vänstern på 70-talet, eller olika islamska sekter, som orubbliga i sin rättrogenhet identifierar sin värsta fiende bland relativt närliggande grupperingar. Kanske är det därför inbördeskrigen blir de mest brutala, grannen blir den mest hotfulla fienden.
Men hur kan fenomenet tacklas?
Att vi låter oss frestas både av de kompromisslösa, absoluta principerna i sin rena rätlinjighet och låter oss tillfredsställas av tillhöra en varm innegrupp som med rätten sin sida kan projicera alla onda, oönskade egenskaper på utegruppen.
Tack för kommentaren Hawwa. Uppskattar den mycket och nickar instämmande när jag läser din text. Svaret på frågan är nog att vi (mänskligheten) inte vet svaret – i alla fall att vi inte har kommit på det än på något mer formaliserat sätt. Som jag motiverar i min artikel ”Kort om katastrofer och etik – en besvikelse”, är det allt mer nödvändigt att vi börjar ta tag i saken på allvar. Vad som pågår i världen är en upptrappning som närmast omärkligt för oss här i väst började redan i och med andra världskriget förlösande aggressioner och den påföljande fredslängtan, frihetskänslan och den återuppväckta fantasin: ”Aldrig mer!”.
Varje gång en ny grupp bildas kring någon fråga som är sååå viktig – dvs. låt oss glömma fotoklubbar men inkludera fotbollslag och samhällsengagemang – tenderar gruppen att, för att kunna hålla ihop, behöva skapa och *bihålla* en eller flera yttre fiender. Att man kan ha yttre fiender från början kan vi vissa fall vara berättigat när det gäller en rättvisefråga som man driver, men att man sedan fortsätter och ständigt letar efter nya problem att samla sin aktivism kring menar jag måste ha att göra med att man på så sätt kan behålla gruppen för att samla dem, sina egna, kring ständigt nya motståndare i ständigt aktuell kamp. I några av mina tidiga artiklar försöker jag att visa hur Svenska kyrkan fortfarande använder judar just på detta sätt. Men exemplen är många.
Talar vi inbördeskrig, krig eller kamp överhuvudtaget, även när det gäller politisk kamp i Sverige, gäller som jag ser det, samma mekanismer. Vad som egentligen pågår under ytan, att försöka att undvika splittring och att hålla ihop gruppen kring ofta orealistiska, oförenliga och orealiserbara ideal, döljs allt för ofta bakom lager ovanpå lager av moraliskt rättfärdigande retorik speciellt anpassad för att motivera den egna gruppens individer till kamp mot motståndaren. Sina egna problem döljs genom kampen mot den politiska fienden. Och som du vet är idén om kampen mot motståndaren alla krigs början.
Behöver det vara så? Det finns grupper – även relativt stora grupper – där individerna fullständigt frivilligt tycks vara villiga att *offra* sina enskilda frustrationer och åsikter, och som utan yttre fiende förhindrar mer eller mindre våldsamma sönderfall. Dessa grupper tycks inte behöva någon yttre fiende och deras kamp ses snarare som en inre kamp för var och en och tillsammans när det gäller att hålla hög moral. Och ändå inte som en tävling utan för att man tycker att det är rätt.
Men hur vi når en sådan frivillighet globalt är fortfarande en gåta. I vilket fall kan ”Aldrig mer!” inte uppnås genom kamp mot definierade motståndare som i en dubbelbindning med en själv ser en själv som sin motståndare.