Läste om kulturföreningen Spiritus Mundi och började fundera över våra kommunala självstyren. För de flesta av oss har nog hittills det kommunala självstyret setts som en av de mer heliga komponenter i vårt väl fungerande demokratiska system. Det kommunala självstyret ger oss ju möjligheten att kunna bestämma över lokala förhållanden genom val av politiker som vi på ett eller annat sätt vet något mer om än vad vi gör när det gäller politiker på högre samhällsnivåer.
En förknippad diskussion, som har förts under en tid, är förstås den om identitetspolitikens lämplighet. Jag tror att det är rätt att säga att vi, i alla fall på riksnivå, så länge det nu varar, har givit oss själva svaret att identitetspolitik inte obehindrat är av godo. I alla fall inte i några större doser om vi ska behålla ett sammanhållet Sverige. Men hur är det på lokal nivå? Vad händer med en del av de kommunala politikernas beslut och förhållningssätt, givet den förändrade befolkningssammansättningen?
Vanligtvis förväntar vi oss att människor i Sverige röstar efter vad var och en, som självständig och obunden individ, anser vara det bästa för denne när det gäller sådant som levnadsförhållanden och framtidsutsikter. Visst finns väl de kvar som fortfarande röstar på partiet bara för att föräldrarna gör eller gjorde det. Men dessa personer tycks snabbt ha blivit allt färre. I ett samhälle som allt mer strävar efter individuella val och individuell frihet, kommer röstningen också att bli allt mer påverkad av individuella önskemål. Valhemligheten gör ju också just detta uttryck för individens vilja möjlig.
Den fråga som jag menar uppkommer med Lars Åbergs artikel (ovan), men också sedan tidigare med de olika Reepalu-skandalerna, är huruvida det kommunala självstyret kommer att kunna överleva en helt laglig övergång till identitetspolitik. Med laglig övergång menar jag en identitetspolitik som automatiskt följer av att väljarkåren i allt större utsträckning röstar främst efter den gruppidentitet som man är född in i (etnicitet, klan/familj, hudfärg, härkomst, religion etc.).
Låt oss se på följande korta utdrag ur Lars Åbergs artikel.
Han har fått den politiska majoriteten i Malmö att skicka in sjätteklassare i ett skolutbyte med den saudiska diktaturen. Och han har till på köpet sett till att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet undviker all debatt i frågan. När kritik ändå luftades i fullmäktige tidigare i år förklarade kommunledningen att utbytet skedde ”på barnens villkor”. Politiker, som aldrig skulle ha drömt om att samarbeta med apartheidregimen i Sydafrika, anser inte att det är en politisk fråga när de lierar sig med en shariastat, som i stället för rasåtskillnad praktiserar könsåtskillnad. De tycks inte ens uppfatta att här finns ett problem. Ideologiskt motiverat förtryck av kvinnor och oliktänkande är en icke-fråga.
Danny Kohn 