Det kommunala självstyret och framtiden

Läste om kulturföreningen Spiritus Mundi och började fundera över våra kommunala självstyren. För de flesta av oss har nog hittills det kommunala självstyret setts som en av de mer heliga komponenter i vårt väl fungerande demokratiska system. Det kommunala självstyret ger oss ju möjligheten att kunna bestämma över lokala förhållanden genom val av politiker som vi på ett eller annat sätt vet något mer om än vad vi gör när det gäller politiker på högre samhällsnivåer.

En förknippad diskussion, som har förts under en tid, är förstås den om identitetspolitikens lämplighet. Jag tror att det är rätt att säga att vi, i alla fall på riksnivå, så länge det nu varar, har givit oss själva svaret att identitetspolitik inte obehindrat är av godo. I alla fall inte i några större doser om vi ska behålla ett sammanhållet Sverige. Men hur är det på lokal nivå? Vad händer med en del av de kommunala politikernas beslut och förhållningssätt, givet den förändrade befolkningssammansättningen?

Vanligtvis förväntar vi oss att människor i Sverige röstar efter vad var och en, som självständig och obunden individ, anser vara det bästa för denne när det gäller sådant som levnadsförhållanden och framtidsutsikter. Visst finns väl de kvar som fortfarande  röstar på partiet bara för att föräldrarna gör eller gjorde det. Men dessa personer tycks snabbt ha blivit allt färre. I ett samhälle som allt mer strävar efter individuella val och individuell frihet, kommer röstningen också att bli allt mer påverkad av individuella önskemål. Valhemligheten gör ju också just detta uttryck för individens vilja möjlig.

En debatt om det kommunala självstyret har vi nyligen haft. Då gällde det frågan om särskilda badtider på kommunala badhus just för just gruppen kvinnor. En av ståndpunkterna i debatten har varit att just låta de som bor i kommunen, via sina representanter, vara de som ska bestämma över sådant som kommunala badtider.

Den fråga som jag menar uppkommer med Lars Åbergs artikel (ovan), men också sedan tidigare med de olika Reepalu-skandalerna, är huruvida det kommunala självstyret kommer att kunna överleva en helt laglig övergång till identitetspolitik. Med laglig övergång menar jag en identitetspolitik som automatiskt följer av att väljarkåren i allt större utsträckning röstar främst efter den gruppidentitet som man är född in i (etnicitet, klan/familj, hudfärg, härkomst, religion etc.).

Låt oss se på följande korta utdrag ur Lars Åbergs artikel.

Han har fått den politiska majoriteten i Malmö att skicka in sjätteklassare i ett skolutbyte med den saudiska diktaturen. Och han har till på köpet sett till att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet undviker all debatt i frågan. När kritik ändå luftades i fullmäktige tidigare i år förklarade kommunledningen att utbytet skedde ”på barnens villkor”. Politiker, som aldrig skulle ha drömt om att samarbeta med apartheidregimen i Sydafrika, anser inte att det är en politisk fråga när de lierar sig med en shariastat, som i stället för rasåtskillnad praktiserar könsåtskillnad. De tycks inte ens uppfatta att här finns ett problem. Ideologiskt motiverat förtryck av kvinnor och oliktänkande är en icke-fråga.

Att 12-åriga barn inte kan bestämma i en sådan fråga torde vara uppenbart också för dessa politiker. Som artikeln påpekar skulle dessa politiker aldrig ha gått med på att skicka samma barn till Sydafrika, hade vi nu levt under apartheid-tiden. Så det är något annat som gör att politikerna ljuger fram dessa ursäkter. Spelteoretiskt kan man bara tänka sig en enda sak: de belönar sina väljare för deras röster och försöker att få nya röster genom dessa politiska beslut.
För oss som funderar över utvecklingen av Sveriges demokrati tycks det kommunala självstyret kunna bli ett nytt men ännu något förbisett huvudproblem. Kommer vi att bli  ofrivilligt intvingade i identitetspolitikens grupptänkande, grundat på medfödda egenskaper såsom etnicitet, klan-familj, hudfärg, religion osv, helt enkelt eftersom vårt kommunala demokratiska system fungerar så? Om det är så, är det i så fall i sin ordning och om inte, vad gör vi åt saken?

Kommentera (Den som deltar här har kommit över sitt behov av personliga påhopp och att göra avhumaniserande deklarationer om människor)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s