Det kommunala självstyret och framtiden

Läste om kulturföreningen Spiritus Mundi och började fundera över våra kommunala självstyren. För de flesta av oss har nog hittills det kommunala självstyret setts som en av de mer heliga komponenter i vårt väl fungerande demokratiska system. Det kommunala självstyret ger oss ju möjligheten att kunna bestämma över lokala förhållanden genom val av politiker som vi på ett eller annat sätt vet något mer om än vad vi gör när det gäller politiker på högre samhällsnivåer.

En förknippad diskussion, som har förts under en tid, är förstås den om identitetspolitikens lämplighet. Jag tror att det är rätt att säga att vi, i alla fall på riksnivå, så länge det nu varar, har givit oss själva svaret att identitetspolitik inte obehindrat är av godo. I alla fall inte i några större doser om vi ska behålla ett sammanhållet Sverige. Men hur är det på lokal nivå? Vad händer med en del av de kommunala politikernas beslut och förhållningssätt, givet den förändrade befolkningssammansättningen?

Judiska terrorister, rabbiners påverkan och betydelsen av texttolkning

I denna artikel granskas vad som driver dagens religiösa judiska terrorister, att inte bara förstöra annans egendom utan till och med mörda oskyldiga människor. Vi ställer oss också frågan hur det är ställt med rabbiner som genom att skapa ett hatfyllt klimat sporrar ett sådant beteende. Till hjälp tar vi en refererad vänsterjournalist, Chaim Levinson, som jobbar åt den israeliska tidningen Haaretz och som har undersökt just den här saken närmare.

Med hans resultat i åtanke, funderar vi vidare, med hjälp av Rabbi Jonathan Sacks senaste bok, på vad det kan finnas för djupare orsaker till denna terrorism. Temat påbjuder också att vi inkluderar en del av Sacks tänkande om tolkningen av sakrala texter. Det visar sig att avsevärda fientligheter kan uppstå mellan människor, om denna process inte sker eftertänksamt. Likaså visar det sig att det just där också finns sekulära paralleller.

Om toleransen av tolerans

Låt oss först minnas Svenonien, landet som precis som Sverige är både litet, idylliskt, tolerant och grönt. Men till skillnad från Sverige ligger ju Svenonien på upp-och-ned-sidan av jordklotet och är därför lite lagom upp och ned. Svenonien har ju mest styrts av Vänstarna men då och då också av Orgerna. Med tiden blev landet allt mer tolerant, så tolerant att all kritik kunde uppfattas som ohövligt och intolerant. Trots att det precis som i Sverige rådde demokrati och total yttrandefrihet i Svenonien, kunde befolkningen där, till skillnad från här, i praktiken inte längre ha synpunkter på någonting överhuvudtaget. Eftersom Svenonien ändå liknar Sverige blev nästan allt det viktiga ändå gjort. Däremot blev hela tiden lite mer lämnat ogjort. Med tiden tog människor ändå mod till sig och framförde sin kritik om att ett och annat som hade blivit sagt inte hade blivit gjort. Men också om att det såg ut som om allt mindre i framtiden skulle bli gjort.

Så en dag dök Raketernas parti upp. Raketerna började visserligen kritisera Vänstarna och Orgerna för att inte sköta Svenonien på rätt sätt. Men Raketerna hade, vilket de allra flesta visste, ingen aning om vad det var som var fel och än mindre visste de vad som borde göras för att rätta till saken. Skulle Raketernas politik ha provats hade den visat sig vara ogenomförbar. Men trots att Raketerna inte hade något att komma med, hade deras uppdykande en mycket märklig effekt. Den stigande mängden uppgifter som inte blev gjorda i landet Svenonien kunde från och med denna tidpunkt fortsätta öka men nu utan att någon tyckte att det var särskilt viktigt. Det viktiga var istället Raketernas existens – den utsågs som överordnad allt annat.

Låt oss nu bli mer teoretiska och zooma in på en detalj: det gränslöst populära begreppet tolerans. Enligt den auktoritativa World Value Studies påstås Sverige vara världens mest toleranta land. Samtidigt har det i mina funderingar en tid stått klart att det har hänt något märkligt med tolerans så som det används idag. Istället för att mena vad man skulle anta att begreppet betyder, används det istället i debatten för att skilja ”vi” från ”de”. Det visar sig att syftet är att hålla samman gruppen.

Identitetspolitik eller utbildningspolitik?

Judar har ofta blivit anklagade för att bedriva identitetspolitik. S.k. hovjudar och judiska bankirer, påstods genom att låna ut pengar till furstar och stater skulle ha varit intresserade av och till och med ha utövat verklig politisk makt, allt i syfte att gynna den egna gruppen. Så gick tankarna hos dem som trodde att alla tänker som de själva. Verkligheten kunde dock inte ligga längre bort från sanningen än så. Judar var tills sent 1800-tal både helt ointresserade av och inkompetenta när det gällde politik. Därefter gjordes taffliga försök som mest syftade till att försöka bli som andra. Däremot har judar i olika tider och i olika omfattning som grupp värnat sin egen identitet för att på det sättet få ett skydd mot assimilering. Detta har dock också inneburit svårigheter som man har fått ta konsekvenserna av; konsekvenser som inte sällan har varit synnerligen uppoffrande att bära.

Att av omgivningen tvingas bära den nivån av konsekvenser som förföljelser innebär är givetvis fullständigt horribelt oetiskt. Jag vill dock i denna artikel hävda att det faktiskt också är oetiskt att trots självvald separation, av andra kräva konsekvensfrihet för egna val. Identitetsfrågan behöver återigen privatiseras och våra ansträngningar att utveckla samhället behöver allt mer akut läggas på det gemensammas bästa. En huvudfråga visar sig vara hur vi ska få Sveriges havererade utbildningssystem på fötter – men även här står identitetstänkandet i vägen.

De upplösta gränserna

Har länge också funderat över varför Sverige är så benägen att lösa upp sina gränser. Önskan om detta och drömmen om nationalstatens fall – byggd bland annat på felaktiga slutsatser dragna från första och andra världskrigen – finns både hos vänstersidan och hos t.ex. libertarianer, liberalister och en del liberaler. Frågan är varför det är så nödvändigt att just nu offra nationalstaten?

Ännu ett indicium att infoga till den totala bilden att Sverige bara bryr sig om sina gränser när det gäller Ryssland, och knappt ens det, är Anders Jörles artikel ”Sverige har blundat för handel med pass”. Jörle var presschef i UD 2008–2012. Han måste alltså själv ha arbetat under en regering, i UD, som har hand om passfrågan. Vi har dock vetat detta en längre tid. Redan 2007 rapporterade Sveriges radio om  Flera hundra tusen svenska pass på drift. Först 2015 kom Departementsserien (DS) Missbruk av svenska pass.

Frågan är varför vi ser på Sveriges gränser såhär?

Kort om katastrofer och etik – en besvikelse

UNHCRs anger följande skäl till varför folk sägs fly: ”Persecution, conflict, generalized violence, and human rights violations”. Om skälen har sett annorlunda ut tidigare vet jag inte men HR-frågor finns det många av. Hur svensk lagstiftning sammanfaller eller skiljer sig från denna definition har jag aldrig sett utredd. Jag skulle istället vilja ta upp en annan fråga, frågan om godhet och det etiskt rätta.

Jag menar att här döljs en etisk fråga, ett moraliskt haveri, som är av fullständigt annan art än om dagens fejd om de som kommer är flyktingar eller migranter, om de ska tas emot här av flyktningskäl eller av rent humanitära skäl vilket förmodligen också vore möjligt. Eller den moraliska debatten om vad som är bäst för Sverige av ekonomiska skäl. Det är ett moraliskt haveri som vi måste ta på allvar.

Om kulturskillnader och (o)likabehanding

Denna artikel behandlar övergripande tänkandet kring kulturer, kulturskillnader och kulturskillnadsarbete. I ett multikulturellt samhället förefaller det mig udda att denna centrala fråga inte har lyckats etablera sig på ett mer neutralt och seriöst sätt i samhällssamtalet. Det är dock ett samtal som jag tycker saknas och till vilket jag vill försöka att bidra. Även om artikeln anknyter till flera intressanta ämnen, avser den dels att vara opolitisk, dels begränsas genom att inte att ta upp frågor som nationalism och nationalstat, definitioner av svensk kultur och om  invandringens för- och nackdelar.

Även med min avgränsning är det här ett stor ämne med många delar och detaljer som jag tvingas lämna utanför, men som för den delen inte är irrelevanta. Som grund för mina tankar i detta ämne ligger Per Brinkemos bok ”Mellan klan och stat : somalier i Sverige”. I stället för att skriva en egen recension – boken borde vara informativ för alla kultur- och kulturskillnadsintresserade – länkar jag till en recension som jag gillar: demokratinspykologi.se: MELLAN KLAN OCH STAT AV PER BRINKEMO.

För mig tycks den etiska frågan klar

(Uppdaterad 6/9-2015 06:32)

För mig tycks den etiska frågan klar.

Vi har en skyldighet att rädda liv, skydda liv samt hjälpa och stödja de nödställda. De objektivt mest hjälpbehövande, och därför ofta tysta, går före de som skriker högre men kanske har ett lägre omedelbart hjälpbehov. Hjälpen kan utformas på många sätt men den måste alltid göras utan tidsfördröjning. Den politiska debatten om långsiktiga lösningar får därför aldrig fördröja oss. Däremot tar det ibland tid att organisera arbetet, både tankemässigt och konkret men den tiden måste hållas så kort som möjlig. Vidare…

Att filma olyckor istället för att hjälpa offer, en upplevelsefråga?

Betänkt följande scenario hämtad från en ledarkröninka av Susanne Birgersson i GP den 21/8 2015, Någon drunknar och du filmar.

… en 15-årig pojke var nära att drunkna. Folk på platsen struntade i räddningspersonalens anmodan om hjälp, även de upptagna av att filma kalabaliken med sina mobiltelefoner.

Artikeln innehåller fler exempel med liknande skeende. Vad kan vara orsaken till mänskornas beteende? 

Skadeståndslagen ”Öga för öga tand för tand” avvärjer hämnd

Tidningen Aftonbladet, dess chefredaktör och ett antal av dess skribenter tycks vara överens om att ett kritiskt förhållningssätt till judar och judendom är något som det anses finnas ett löpande allmänintresse för. Den 17/6-2015 kom en en analytisk artikel, skriven av Wolfgang Hansson, om vad han ser som risker med en ständig upptrappning av konflikten mellan USA och Ryssland, Öga för öga, tand för tand mot Putin. Det finns flera sätt att belysa det som händer i vårt närområde och den här artikeln anser sig behöva använda en av judendomens bestämmelser om skadestånd för att göra sin poäng. Såhär skriver Hansson.

Taktiken öga för öga, tand för tand gäller numera i umgänget mellan Ryssland och USA. Nato placerar ut tanks i Baltikum. Ryssland svarar med fler kärnvapen i Sveriges närområde. I bästa fall är det bara ett spel med höga insatser. I sämsta fall förebådar det krig.

Det vi bevittnar nu är en utmärkt illustration till hur farligt det är när två parter hela tiden höjer insatserna utan att veta om de i slutändan kan kontrollera utgången av spelet.

Så här var det på kapprustningens tid. De två supermakterna försökte krossa varandra genom att ständigt skaffa sig fler, tyngre och mer dödliga vapen. Rustningsspiralen tog slut först sedan den knäckt Sovjetunionens ekonomi.