Judar har ofta blivit anklagade för att bedriva identitetspolitik. S.k. hovjudar och judiska bankirer, påstods genom att låna ut pengar till furstar och stater skulle ha varit intresserade av och till och med ha utövat verklig politisk makt, allt i syfte att gynna den egna gruppen. Så gick tankarna hos dem som trodde att alla tänker som de själva. Verkligheten kunde dock inte ligga längre bort från sanningen än så. Judar var tills sent 1800-tal både helt ointresserade av och inkompetenta när det gällde politik. Därefter gjordes taffliga försök som mest syftade till att försöka bli som andra. Däremot har judar i olika tider och i olika omfattning som grupp värnat sin egen identitet för att på det sättet få ett skydd mot assimilering. Detta har dock också inneburit svårigheter som man har fått ta konsekvenserna av; konsekvenser som inte sällan har varit synnerligen uppoffrande att bära.
Att av omgivningen tvingas bära den nivån av konsekvenser som förföljelser innebär är givetvis fullständigt horribelt oetiskt. Jag vill dock i denna artikel hävda att det faktiskt också är oetiskt att trots självvald separation, av andra kräva konsekvensfrihet för egna val. Identitetsfrågan behöver återigen privatiseras och våra ansträngningar att utveckla samhället behöver allt mer akut läggas på det gemensammas bästa. En huvudfråga visar sig vara hur vi ska få Sveriges havererade utbildningssystem på fötter – men även här står identitetstänkandet i vägen. Läs mer