Det kommunala självstyret och framtiden

Läste om kulturföreningen Spiritus Mundi och började fundera över våra kommunala självstyren. För de flesta av oss har nog hittills det kommunala självstyret setts som en av de mer heliga komponenter i vårt väl fungerande demokratiska system. Det kommunala självstyret ger oss ju möjligheten att kunna bestämma över lokala förhållanden genom val av politiker som vi på ett eller annat sätt vet något mer om än vad vi gör när det gäller politiker på högre samhällsnivåer.

En förknippad diskussion, som har förts under en tid, är förstås den om identitetspolitikens lämplighet. Jag tror att det är rätt att säga att vi, i alla fall på riksnivå, så länge det nu varar, har givit oss själva svaret att identitetspolitik inte obehindrat är av godo. I alla fall inte i några större doser om vi ska behålla ett sammanhållet Sverige. Men hur är det på lokal nivå? Vad händer med en del av de kommunala politikernas beslut och förhållningssätt, givet den förändrade befolkningssammansättningen?

De upplösta gränserna

Har länge också funderat över varför Sverige är så benägen att lösa upp sina gränser. Önskan om detta och drömmen om nationalstatens fall – byggd bland annat på felaktiga slutsatser dragna från första och andra världskrigen – finns både hos vänstersidan och hos t.ex. libertarianer, liberalister och en del liberaler. Frågan är varför det är så nödvändigt att just nu offra nationalstaten?

Ännu ett indicium att infoga till den totala bilden att Sverige bara bryr sig om sina gränser när det gäller Ryssland, och knappt ens det, är Anders Jörles artikel ”Sverige har blundat för handel med pass”. Jörle var presschef i UD 2008–2012. Han måste alltså själv ha arbetat under en regering, i UD, som har hand om passfrågan. Vi har dock vetat detta en längre tid. Redan 2007 rapporterade Sveriges radio om  Flera hundra tusen svenska pass på drift. Först 2015 kom Departementsserien (DS) Missbruk av svenska pass.

Frågan är varför vi ser på Sveriges gränser såhär?

Kort om katastrofer och etik – en besvikelse

UNHCRs anger följande skäl till varför folk sägs fly: ”Persecution, conflict, generalized violence, and human rights violations”. Om skälen har sett annorlunda ut tidigare vet jag inte men HR-frågor finns det många av. Hur svensk lagstiftning sammanfaller eller skiljer sig från denna definition har jag aldrig sett utredd. Jag skulle istället vilja ta upp en annan fråga, frågan om godhet och det etiskt rätta.

Jag menar att här döljs en etisk fråga, ett moraliskt haveri, som är av fullständigt annan art än om dagens fejd om de som kommer är flyktingar eller migranter, om de ska tas emot här av flyktningskäl eller av rent humanitära skäl vilket förmodligen också vore möjligt. Eller den moraliska debatten om vad som är bäst för Sverige av ekonomiska skäl. Det är ett moraliskt haveri som vi måste ta på allvar.