Det kommunala självstyret och framtiden

Läste om kulturföreningen Spiritus Mundi och började fundera över våra kommunala självstyren. För de flesta av oss har nog hittills det kommunala självstyret setts som en av de mer heliga komponenter i vårt väl fungerande demokratiska system. Det kommunala självstyret ger oss ju möjligheten att kunna bestämma över lokala förhållanden genom val av politiker som vi på ett eller annat sätt vet något mer om än vad vi gör när det gäller politiker på högre samhällsnivåer.

En förknippad diskussion, som har förts under en tid, är förstås den om identitetspolitikens lämplighet. Jag tror att det är rätt att säga att vi, i alla fall på riksnivå, så länge det nu varar, har givit oss själva svaret att identitetspolitik inte obehindrat är av godo. I alla fall inte i några större doser om vi ska behålla ett sammanhållet Sverige. Men hur är det på lokal nivå? Vad händer med en del av de kommunala politikernas beslut och förhållningssätt, givet den förändrade befolkningssammansättningen?

Om kulturskillnader och (o)likabehanding

Denna artikel behandlar övergripande tänkandet kring kulturer, kulturskillnader och kulturskillnadsarbete. I ett multikulturellt samhället förefaller det mig udda att denna centrala fråga inte har lyckats etablera sig på ett mer neutralt och seriöst sätt i samhällssamtalet. Det är dock ett samtal som jag tycker saknas och till vilket jag vill försöka att bidra. Även om artikeln anknyter till flera intressanta ämnen, avser den dels att vara opolitisk, dels begränsas genom att inte att ta upp frågor som nationalism och nationalstat, definitioner av svensk kultur och om  invandringens för- och nackdelar.

Även med min avgränsning är det här ett stor ämne med många delar och detaljer som jag tvingas lämna utanför, men som för den delen inte är irrelevanta. Som grund för mina tankar i detta ämne ligger Per Brinkemos bok ”Mellan klan och stat : somalier i Sverige”. I stället för att skriva en egen recension – boken borde vara informativ för alla kultur- och kulturskillnadsintresserade – länkar jag till en recension som jag gillar: demokratinspykologi.se: MELLAN KLAN OCH STAT AV PER BRINKEMO.

Skadeståndslagen ”Öga för öga tand för tand” avvärjer hämnd

Tidningen Aftonbladet, dess chefredaktör och ett antal av dess skribenter tycks vara överens om att ett kritiskt förhållningssätt till judar och judendom är något som det anses finnas ett löpande allmänintresse för. Den 17/6-2015 kom en en analytisk artikel, skriven av Wolfgang Hansson, om vad han ser som risker med en ständig upptrappning av konflikten mellan USA och Ryssland, Öga för öga, tand för tand mot Putin. Det finns flera sätt att belysa det som händer i vårt närområde och den här artikeln anser sig behöva använda en av judendomens bestämmelser om skadestånd för att göra sin poäng. Såhär skriver Hansson.

Taktiken öga för öga, tand för tand gäller numera i umgänget mellan Ryssland och USA. Nato placerar ut tanks i Baltikum. Ryssland svarar med fler kärnvapen i Sveriges närområde. I bästa fall är det bara ett spel med höga insatser. I sämsta fall förebådar det krig.

Det vi bevittnar nu är en utmärkt illustration till hur farligt det är när två parter hela tiden höjer insatserna utan att veta om de i slutändan kan kontrollera utgången av spelet.

Så här var det på kapprustningens tid. De två supermakterna försökte krossa varandra genom att ständigt skaffa sig fler, tyngre och mer dödliga vapen. Rustningsspiralen tog slut först sedan den knäckt Sovjetunionens ekonomi.

Fukuyama, lag och ordning och liberal demokrati

Det finns ingen genväg till demokrati skriver, enligt SvDs understreckare från den 12/11-2014, Francis Fukuyama i sin nya bok där han reviderar sin tidigare, i dagens ljus, något misslyckade framtidsförutsägelse om ”att ingen politisk ideologi eller styresmodell hade en chans att konkurrera med den liberala demokratin och att därför mänsklighetens samhälleliga utveckling (”historien”) hade nått ett slags ändpunkt”. Minns jag rätt ansåg han att just Sveriges utveckling skulle ha nått mänsklighetens fulländning.

Flera demokratiindex visar att den liberala demokratin inte har fortsatt sin utbredning. Frågan som ställs här är hur man ska se på detta faktum.

”är judar”

[Ändrat rubriken]
[Lagt till Anne Bayefskys tal vid FN, Sept. 8, 2014]

Den akademiska och också allmänt accepterade definition av judefientlighet och antisemitism är fientlighet mot judar därför att de är judar. Artikeln granskar det besvärligaste ledet i den här definitionen, det led som ständigt tycks vara svårt att förstå men som frågan ändå i alla tider tycks kretsa kring: är judar.

Är det t ex sannolikt att vi bara kan byta ut är judar till någonting vad som helst t.ex. är skräddare och får samma effekt? Om inte, vad är det som gör denna anklagelse unik? Varifrån kommer den alls och vad ska vi dra för slutsatser av den?

Syrien den första klimatkonflikten?

Enligt SvT-artikeln Konflikt i spåren av klimatförändringar samt en mer omfattande redogörelse i Washington Post, länkad till nedan, har kriget i Syrien inte bara politiska orsaker kopplade till ofrihet och den arabiska våren utan är även en följd av den långvariga torka som under fem års tid drabbade landet före krigsutbrottet och som ledde till omfattande folkförflyttningar.

Även USAs utrikesminister John Kerry har nyligen mycket konkret tagit upp det hot som förändring i jordens klimat kan innebära för världen.

Frågan är givetvis hur möjligheterna ser ut för ett öppet samhället om klimatförändringen på ett mer omfattande sätt kommer att påverka jorden dvs. oss. Återigen står den kulturella oförmåga att begränsa människans åtrå, habegär och strävan i centrum för ett hot minst lika stor som det redan existerande men mentalt bortträngda hotet från MAD (Mutual Assured Destruction).Poängen är att det faktist inte spelar någon roll om någon tror eller inte tror att klimathotet är reellt. Om klimathotet skulle omvandlas i reella konsekvenser, kan konsekvenserna bli så omfattande att själva vår existens kommer upp för avgörande. Islamism och terrorism är bara en västanfläkt av det riktiga hot som tycks vänta på oss.

(Det är det för övrigt det som de bibliska berättelserna om Apokalypsen försöker att tala om för oss men som vi i narcissistisk arrogans över religioners budskap, bortser från.)