Skolhaveriet, ett haveri inom akademia, politik och i väljarkåren

Systemhaveriet inom vårt utbildningsväsende, ett haveri som fortfarande pågår och förvärras, bör ses i ljuset av Sveriges påverkan av rasbiologisk skenvetskap och paret Myrdals m fl rasbiologiska villfarelser. Debatten förs fortfarande som om den svenske väljaren ännu inte begripit hur allvarliga de demokratiska implikationerna av detta haveri är.

Ofta talas det i skoldebatten om att problemet med läsningen skulle handla om barn som har invandrat. Barn som har invandrat har alltid haft sina utmaningar. Så var det också när jag gick i skolan på 60-talet och barn kom hit från dåvarande östblocket. Dagens lärarutbildning innehåller därför också en särskild utbildning i svenska som andraspråk.

Slutstationen

Haveriet går alltså mycket djupare än så. Till slut kom Sverige dithän att lärarna slutade att utbildas i att träna barnen i automatiserad läsning och skrivning. Med tiden upphörde också den sortens träning i de första grundskoleklasserna. Att inte ge barn träning i automatiserad läsning och skrivning var det största sveket av alla. Barn som inte har tränats i automatiserad läsning och övats i att skriva, klarar inte sina studier av skäl som man skulle kunna kalla ”teknisk knockout”. De görs redan från början chanslösa att klara den fortsatta undervisningen, om de nu inte har en hemmiljö som kompenserar dem. Men hur många föräldrar kompenserade sina barn för skolans svek?

Om detta var slutstationen. Vad hände innan? Att ge en fullständig bild i ett blogginlägg är inte möjligt så jag väljer ut vad jag tycker är centrala missgrepp och problematiserar sedan saken.

Ämneskunskaperna

Icke ämnes- och pedagogiskt utbildade lärare, som det så ofta i debatten har talats om, var faktiskt bara toppen på isberget. En försvarlig skara av de utbildade lärarna var och är både bristfälligt ämnesutbildade och har dessutom fått en felaktigt pedagogisk utbildning . De utbildades i en i Sverige unikt uppfunnen dysfunktionell pedagogik, byggd på skenvetande och ounderbyggda trosföreställningar.

Av den bunt autentiska exempel på ett antal lärares skriftliga redogörelser under lärarhögskolans sista tid som jag besitter framgår att de blivande lärarna inte kunde uttrycka sig begripligt på svenska. En försvarlig del av dessa skulle komma att bli lärare i ämnet svenska. De begärda redogörelserna är stundom fullständigt obegripliga. Majoriteten av lärarkandidaterna lär ha varit födda här. Det var också sådana skäl som gjorde att lärarhögskolorna till slut helt sonika lades ned och att lärarutbildningarna flyttades till universiteten.  Att få upp kvalitén tycktes utsiktslöst.

Pedagogiken, eller vad det nu var

Det var alltså inte bara ämneskunskaperna som det brast i. Svensk skola begåvades av en inhemskt konstruerad, av svenska värderingar modestyrd och från omvärlden isolerad akademisk skenkunskap som låtsades vara vetenskaplig (vetenskapliga institutioner, vetenskapliga titlar, vad som såg ut som vetenskapliga rapporter osv). Att skenvetarna lyckades få politikers och beslutsfattares uppmärksamhet och förtroende kom att påverka både hela den svenska grund- och gymnasieskolan. (Kanske skenvetskapen som påstås ha bedrivs på Säters sjukhus kan tjäna som användbar parallell.)

En bärande tanke med den förment vetenskapligt framtagna pedagogiken var att det i en god och trevlig arbetsmiljö skulle vara lätt och roligt att lära. Läxorna togs ofta bort då ju barnens fritidsaktiviteter skulle värnas. Bäst vore det om man skulle kunna leka sig till sina kunskaper. Alternativt kunde inlärningen förenklas med hjälp av datorer. Att hårdplugga — det elever i unga år är bäst på då deras hjärnor då är som mest plastiska — ansågs för obehagligt för barnen. Detta obehag ansågs helt förkastligt.

Undervisningen skulle göras pedagogiskt enklare (”mer anpassad” kallades det). Men ju mer undervisningen ”anpassades” ― det slutade med att den skulle upphöra nästan helt ― desto mindre lärde sig eleverna. Som om allt detta inte vore nog skulle ansåg många att barn skulle sluta lära sig en del ämnen som ansågs komma att bli omoderna.

Barn skulle givetvis också fostras till demokratiska ansvarstagande ”små människor” och ålades därför ett deltagande i sin egen utbildning och ett omfattande ansvar för den, som, i åldersspannet i fråga, det saknades utvecklingsmässiga förutsättningar för att klara. Oförmögna att förutse  arbetsbehovet och lika oförmögna att klara av att styra det egna känslolivet, övergick många barn helt i onödan till ständig omedelbar behovstillfredställelse. Allt för många såg till att ha roligt med allt annat, inkl de förödande datorspelen, än kunskapsinhämtning. Detta pågick ända tills det var så sent på terminen att dessa barn var chanslösa att hinna med terminens arbete. Men trots att eleverna gav urusla resultat för metoden i kursutvärderingarna fortsatte lärarna med samma modell. Återigen visste eleverna hur galen undervisningen var men lärarna, påverkade av skenvetande pedagoger, överprövade elevernas praktiska kunskaper.

Två ämnen som var särskilt utsatta av den nya pedagogiken var matematik och fysik. Propagandan från de självutnämnda auktoritativa ideologerna var förödande. Två nedslag. En linje ifrågasatte om barn ens skulle behöva lära sig matematik när de under sitt  vuxna liv ju, som det tänktes, inte behövde kunna räkna eftersom det ju finns kalkylatorer, datorer och Internet. En annan linje drevs av genusvetarna. Exemplet får blir professor i pedagogik Moria von Wrights legendariska förvillarskrift Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i fysikläromedel?, som förordar undervisning i astrologi för att göra fysiken mindre objektiv (sic!). Enligt professorn var sådan objektiv undervisning inte jämställd, eftersom den sågs inte passa för flickor. Läroböckerna i fysik bör inte förmedla budskapet att ”fysik handlar om det objektiva, det som höjer sig bortom känsla och mänskligt liv”.

Påbjudandet av en snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden. ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken, samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort”. Innan detta sker kommer flickor att förbli avskräckta, eftersom deras sätt att hantera kunskap inte motsvarar vetenskapens sanningsanspråk och reduktionistiska ideal.
(utdrag från Myten om den manliga vetenskapen och den kvinnliga vardagskunskapen, där fil dir Sören Holst väl har tolkat professor von Wrights vetenskapligt helt ogrundade idéer)

Känslor och fakta

Absolut måste det finnas plats för känslor i skolundervisningen. Självklart behöver varje barn också lära sig förstå sig på både sina egna och så långt möjligt för ens ålder, även andras känslor. Det handlar kanske om att lära sig vad känslor står för, hur de kan luras, hur man lär sig att behärska dem, samspelet med andra, hur känslor kan bli farliga för en själv och för gemenskapen samt hur vi med känslor kan skapa den allra ljuvaste konsten. Men inte i fysik- och matematikundervisningen. Men varje elev i skolan behöver också lära sig att förstå att människan söker både objektiv och subjektiv kunskap. Att även flickor klarar detta finns det alldeles utmärka utländska exempel på.

Hur det kanske började och fortsatte

Det började nog med grupparbeten redan på 60-talet i grundskolan. Svenskar såg sig själva duktiga på att arbeta i grupp och grupparbeten skulle vara en bra träning för arbetslivet. Inlämningarna efter grupparbetena gjordes ofta av de som var bäst. De som inte hängde med höll sig i bakgrunden för att inte märkas. Det kunde ju bli pinsamt för hela gruppen annars. Att det fick gå som det gick var ju inte heller så uppseendeväckande på den tiden. Den relativa betygsskalan rättfärdigade ju att inte alla skulle klara skolan. Lika många ettor som femmor.

[Idag har man på sina håll grupptentor i utbildningen av våra sjuksköterskor! Systemet fungerar så att gruppen måste klara tentan och gör den inte det, blir det enskilda tentor. Trots att systemet har kritiserats hårt behålls det givetvis fortfarande på flera håll och försvaras med skenvetskap. Återigen anges vikten att kunna jobba i grupp och trots att verklighetens patientvård innebär att varje sjuksköterska ofta ensam och under tidspress måste kunna ta livsavgörande beslut utifrån sin egen kunskap och skicklighet. Grupptentor på universitetsnivå förekommer tydligen också inom t ex lantbruket. Bönder är ju så gruppinriktade…]

Kravet på och möjligheterna för kunskapsinhämtning för den enskilde fortsatte att sakta luckras upp. Betygen i ordning och uppförande avskaffades. Med tiden och med lärarnas brist på både ämnesutbildning och en fungerande pedagogisk utbildning och träning, förändrades också skolans inre miljö med nu vanliga brister i ordning och struktur, sent anländande oförberedda elever utan medhavda läromedel och skrivmaterial, öppna klassrumsdörrar om ens klassrum, störande mobiltelefoner, bråk och högljuddhet i klassrum, studielokaler och närliggande utrymmen m m.

Barn skulle lära sig att, som det hette forska och att söka egen kunskap. Forska kunde innebära att man tog ut dem i naturen och tittade på blommor och stenar som sedan beskrevs väl åter i klassrummet. Söka egen kunskap gick inte sällan ut på att eleven gick till skolans Internetanslutna datorer, googlade på ämnet i fråga, skrev ut 100 sidor av något de aldrig läste och än mindre begrep, häftade ihop bunten och lämnade in arbetet som redovisning. Och barnet fick godkänt av läraren. Men varför inbillade man barnen att de forskade? Och varför inbillade man barnen att de sökte och fann kunskap? Barnen visste ju att det inte var sant. Varför lärde man skolbarn att deras lärare uppför sig som idioter?

Det lärarlösa lärandet går inte heller att komma förbi. Politiker, fullständigt övertygade om riktigheten av de svenska pedagogiska skenvetarnas rekommendationer, införde ordningen att barnen skulle ha så lite av lärarledd undervisning som det alls var möjlig. (Det är vad den märkliga debatten om katederundervisning egentligen handlar om.) Lärandet skulle istället ske av eleven så självständigt som möjligt och med läraren som elevens stödresurs. Resultat: allt sämre meningsfulla studier och allt sämre skolresultat.

En del lärare gav också godkänt i ämnen i vilken någon undervisning aldrig hade givits och för undervisning som eleven aldrig hade deltagit i eller hade avlagt kunskapsprov för. En lärare kunde undervisa i två ämnen samtidigt men tyckte det ena var roligare. Så barnen i det andra ämnet lämnades utan undervisning och kunskapsprov men fick godkänt ändå. Betygen hölls uppe på kommando från lärarnas chefer samt föräldrarna. Annars skulle skolan komma att stängas i brist på fler elever.

Här några länkar till artiklar från Maciej Zaremba som på den tiden rönte kritik från förståsigpåarna, inte minst från Lärarförbundet.

• Maciej Zaremba: ”En förolämpning mot barnen.” Så sänkte skolan kraven på läskunnighet
• ”Sverige har slutat undervisa.” Så förlorade lärarna sitt yrke
• ”Man måste låta rätt gå före galet.” En skolas kamp mot överheten
• Så vandaliserade kommunen en skola

Men långt innan Zaremba kom att skriva om saken var det många som visste. Ta t ex professor Martin Ingvar alla artiklar. Den första kom väl 2002.

• ”Skolan är inte anpassad efter hjärnan”
• ”Skolan struntar i hur barns hjärnor fungerar”
• Martin Ingvar: Alla barn har rätt till bra läsning
• Professorn säger ifrån, Stöd och stimulans nr 4 sid 32-38 (laddas ned)
• Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat

Och många många andra här inte nämnda. Ett stort antal tystnade på grund av det kompakta motståndet från skenvetarna.

Konsekvenser senare i livet

Man får nog anta att det är resultatet av alla dessa villfarelser som vi nu ser bl a i våra universitet där en försvarlig del ungdomar med behörighet för universitetsutbildning inte kan tillgodogöra sig svårare texter, som inte i skrift redigt kan redogöra för sina kunskaper och som därför inte kan utvidga ämnet vilket krävs för de högre betygen. Skolpedagogiken lyckas precis med det motsatta som var avsikten. Många av dagens studenter är osjälvständiga och saknar förmåga att klara av den typen av självständiga studier som universitetet undervisning bygger på. De är fortfarande fullständigt beroende och begränsade av sina lärare. Och lärarna kan inte hjälpa dem. Eller som någon på Universitetstidningen uttryckte saken ”Snart blir det väl utvecklingssamtal och föräldramöten på universiteten också …”

Artikeln Universitetslarm: Nya studenter kan för lite är en av flera som visar på resultatet av skolsystemhaveriet. Eller som Krzysztof Bak, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet med 20 år som lärare på universitetet uttrycker saken

– De kurser vi har som var på B-nivå på 1990-talet har vi nu på D-nivå. Det är precis samma kurs, fast den flyttats fram två terminer. Så vi kan se tydligt hur kunskapen eroderar.

Många studenter har också svårt med omvärldsförståelsen. Docent Bak som också undervisar i två andra länder reflekterar här över den saken i denna mycket läsvärda artikel.

Svenska studenter har alla svar – men inga frågor

Politiken och demokratin

Intet ont anande föräldrar som i stort sett var nöjda med sina barns skola, fullständigt okunniga skolpolitiker, övriga politiker, partiväsendet och väljarkåren som helhet. Alla deltog. De flesta genom att inte bry sig.

Förändringarna av skolan gjordes i bred politisk enighet. Partipolitiska poäng av detta systemhaveri kan dessvärre inte baseras på fakta. Det är inte alls säkert att vi hade fått någon Perssonsk skolreform om man politiskt hade ägnat sig åt att lösa rätt problem. Den hade förmodligen inte behövts och inte heller efterfrågats.

Vi måste nog ta oss tillbaka till rasbiologins, paret Myrdals och andras relaterade verksamhet och negativa betydelse för det svenska samhället för att se likheter i omfattningen och djup när det gäller den förvillelse som skapades inom en begränsad del av svensk akademia och som därifrån tilläts påverka väljarna, politikernas omdömen och därifrån andra samhällssektorer. 

Hur kunde vi?

Hur kunde vårt styrelseskick i en så viktig fråga än en gång spåra ur så till den milda grad och hur kunde det hända att alla vi som protesterade blev ignorerade och idiotförklarade? Varför ville problemen i skolan ständigt hitta andra politiska förklaringar än där de låg, just i den fundamentalt saboterade undervisningen av lärarstudenter?

Det var inte så att vi inte visste. Det var så att vi inte ville veta. Det var så att vi återigen inte lyssnade på de som visste. Det var återigen så att vi inte brydde oss. Detta har hänt förut och det gick, liksom det också gjorde den här gången, mycket mycket illa!